I Katarina Kieris novell i detta nummer av Provins ligger jag-berättaren på golvet och resonerar självironiskt kring hur hon hatar klassen hon kommer ur. Skammen och mindervärdeskomplexet som är djupt rotade i henne har i samband med en livskris, ”som det heter på P1-svenska”, åter kommit upp till ytan: ”Fethelvetet hade viskat satans slipprigt och salivstänkt i mitt öra när jag låg på golvet och klamrade mig fast i trasmattan som någon i raden av kvinnor före hade vävt. Inget fel på mattan, verkligen inte. Men på viskandet. Du har hela tiden vetat att du inte förtjänar bättre än så här.”
Provins första nummer för i år har temat Arbetarklass och den där viskningen i örat går igen på olika sätt i bidragen i numret. Den ligger som en hågkomst i kroppen och påminner om att det finns jobb där lönen är högre och tiden inte måste tämjas. Den kommer också som en känsla av att rätten att ta plats i vissa rum tillhör någon annan.
Om de dubbla maktunderlägena som kvinna och arbetarklass skriver Anneli Jordahl i sin text om den kvinnliga klassresenären. Klassperspektivet har historiskt sett varit manligt kodat och när hon började skriva om klass och sin egen resa saknade hon kvinnliga förebilder och forskning om kvinnors sociala förflyttning. När det gäller den skönlitterära klassanalysen är det dock kvinnorna som dominerar, påminner Jordahl, då kvinnor oftare väljer skönlitteraturen för att skildra klasserfarenheter. Flera texter i detta nummer berör just kvinnors erfarenheter av att komma ur eller tillhöra arbetarklassen och det skönlitterära materialet är också till övervägande del skrivet av kvinnor.
Hanna Wikman skildrar i ”Jäntjävlar” kvinnliga stuveriarbetare i Kramfors som organiserar sig i det som historiskt blivit känt som Hungerupproren 1917. Med slagord som ”Bröd eller kulor” demonstrerar de för mat och rättvisa: ”när vi kräver vår rätt så menar vi inte bara vår rätt utan den här kroppens rätt, den där flickans, den här arbetarens som är jag.”
Men arbetarklasskvinnan är inte alltid en arbetare, vilket både Elise Karlsson i sin omläsning av Lars Ahlins debutbok Tåbb med manifestet, och Annelie Bränström Öhman påminner om. Bränström Öhmans bidrag ”Smarta, bråkiga, skitsnygga” tar vid där ett panelsamtal mellan henne, Sofia Jannok och Annika Norlin på Kvinnohistoriskt museum i Umeå i höstas slutade. Under rubriken ”Behändig och rejäl” diskuterade trion de ideal som finns för kvinnor i norra Sverige och hur dessa sällan kommer till uttryck i den allmänna debatten om könsroller. I det norrländska kvinnoidealet fanns det inget rum för att vara svag, men vid sidan av arbetarkvinnornas styrka fanns det utrymme för att vara snygg. Bränström Öhman beskriver hur hon som ung student hade svårt att förhålla sig till sin mammas situation som hemmafru i arbetarklassen och hur det i stället blev pappans klassarv hon tog till sig. Med stolthet iklädde hon sig sin morfars gamla nötta skjortor medan arvet efter mamman låg undangömt i garderoben, ”inträngt i sin hemmafruparentes”.
Den norrländska litteraturhistorien rymmer flera av de stora svenska arbetarförfattarna. Till dessa räknas Lars Ahlin, vars debutroman Tåbb med manifestet författaren och kritikern Elise Karlsson har gjort en omläsning av. Få romaner har på liknande sätt ”demonstrerat den starka ideologiska laddning som arbetet har i Sverige”, skriver Karlsson och visar på hur mycket i Tåbbs värld som är aktuellt än i dag.
En samtida norrländsk skildrare av klasserfarenheter är Robert Hurula, mest känd som låtskrivare och musiker i soloprojektet betitlat efter hans finska efternamn. Hans texter har ofta ett underklassperspektiv med barndomens Luleå som socialrealistisk klangbotten. I Provins publicerar han för första gången poesi, om en noggrant utstakad uppväxt präglad av klasstillhörigheten: ”VILLE BLI EN BÖRDA / BRA PÅ ATT SNATTA / DÅLIG PÅ INBROTT / VILLKORLIG DOM / GEMENSKAP IBLAND / OSS SOM BLEV KVAR”.
”Hör världen / rasa” skriver innupoeten Natasha Kanapé Fontaine som översättaren Elin Svahn introducerar under vinjetten Utsikten. Kanapé Fontaine ingår i en ny generation urfolkspoeter som likt ett mindre jordskred dragit fram genom Québec i Kanada. ”Du ska svälja / […] / vår ångande ilska / du ska smaka min glädje / den bittra frukten / revoltens söta saft” manar diktjaget i Reservatet, som utgör en del av diktsamlingen Bleuets et abricots, som bland annat kretsar kring kolonialism och det kollektiva minnet. Diktjagets utsaga ”Jag ska minnas” kan läsas som poetens metod att skildra innufolkets historia och ge röst åt andra genom att säga ”jag”.
Den kanadensiska provinsen Québec är ”en periferi i periferin” skriver Elin Svahn som i en artikel också beskriver sin resa dit och sitt möte med kvalitetsförlaget La Peuplade. En av de frågor Svahn försöker få svar på är hur det är att som litet förlag arbeta med litteratur och översättning på en plats som befinner sig i periferin ”både i förhållande till det egna landet och till den franskspråkiga sfärens litterära centrum”.
Detta nummers konstnär, illustratören och serietecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom, skildrar återvändandet till sin uppväxt på en mindre norrländsk ort och jämför det med sitt besök i sin födelsestad – miljonstaden Busan – i Sydkorea. Barndomshemmet i jämtländska Strömsund ligger täckt i snö. Kyrkan och kyrkogården ligger också stilla under ett vitt lager men väcker mörka minnen från uppväxtens känsla av utanförskap. I den för Provins specialritade serien skildrar Wool-Rim Sjöblom sina kluvna känslor inför återvändandet till uppväxtorten i Jämtland, som för varje gång hon besöker den ”märkbart och kännbart krympte som samhälle”. Hon beskriver sin drivkraft som mångfasetterad, att den dels bottnar i ett behov av att uttrycka sig genom bilder och dels i adoptionspolitisk och antirasistisk aktivism. Själv adopterades hon från Sydkorea som liten och kontrasten mellan Busan som hon för några år sedan besökte, och uppväxtorten är ”omöjlig att omfatta”. Vilket annat liv kunde hon ha haft? De för konstnären välkända platserna från barndomen som bilderna tecknar, frammanar både en känsla av trygghet och en oroande ensamhet och utsatthet.
Numret inleds och avslutas med poesi av Carola Ankarborg. De två dikterna utspelas båda på ett äldreboende och visar dels på hur arbetslivet inom välfärdsyrkena ofta ser ut idag och dels vad ett arbetande liv lämnar efter sig, hur stor del arbetet ofta har i en människas liv. I den inledande dikten rusar arbetsdagen förbi och på ett detaljrikt sätt skildras hur personalen försöker pricka in alla arbetsuppgifter när tiden och personalstyrkan är knapp: ”Vi är vårdare, städare, vaktmästare.” I den andra dikten får vi genom vårdpersonalens blick ta del av en kvinnas liv på äldre dagar, med arbetet ännu kvar i kroppen. Kvinnans händer rör sig, hon ”letar rastlös lösa trådar i bordslöparen. / Hennes händer fortsätter i knäet, / en ständig rörelse – arbeta, arbeta.”