”Målet för samhället du lever i är att förgöra dig. Du har samma mål gentemot samhället. Alla samhällen har sina svaga punkter, sina sår. Sätt fingret på såret och tryck hårt. Utforska de ämnen som ingen vill höra talas om. Andra sidan av utsikten. Tala om död och glömska. Om svartsjuka, likgiltighet, frustration. Om frånvaron av kärlek.”

Detta citat av den franska författaren Michel Houellebecq kan framstå som deprimerande eller inspirerande. Citatet kommer från dokumentären Att överleva som gick på SVT innan jul, med Iggy Pop som ciceron. Dokumentären handlar främst om så kallade överlevnadskonstnärer, skapande människor som kämpar emot samhällets krav på vad en ”normal” kropp ska innehålla och prestera, utifrån någon form av nytto-marknads-aspekt. Innerst inne handlar filmen om lidandet, men inte som förutsättning utan som ett sår som skapandet försöker läka men kanske lika ofta river upp, igen och igen, för att samhället kvarstår i sin omedgörliga form. Och skapandet är inget botemedel. Eller?

Årets första nummer av Provins har temat Samhällskropp.

I en brevväxling samtalar gästredaktören för detta nummer, Anna Jörgensdotter, och Maria Hamberg om kropparna i skrivandet, och hur arbetet med att gå in i romankaraktärer kan kännas för författaren. Hamberg berättar att drivkraften till att skriva skönlitterärt uppstod ur en frustration på en arbetsplats där individerna suddades ut. Genom skrivandet ville Hamberg försöka bryta loss individerna från ordningen, och samtidigt förstå hur hårt de sitter fast i en viss form beroende på klass och kön. De fiktiva kropparna blev ett sätt att protestera mot en trängd livssituation.

Jörgensdotter och Hamberg kommer också in på höstens #MeToo-upprop som spridits och genom olika sammanhang fortsätter manifestera kvinnors rätt till sin egen kropp. Hamberg skriver om uppropen som kroppar förbundna i ”en slags samhällelig kropp” – en kollektiv, feminin, förberedd och rasande kropp, som tillsammans bildar ”ett kollektiv, av individer”.

Om människor som inte ger upp hoppet om livet, hur mörkt det än tycks vara, skriver Malin Nord i en essä om Elisabeth Rynells senaste roman Moll. Huvudpersonen med samma namn är en av alla de människor som av regimen ses som onödiga och olönsamma och som därför förpassas från huvudstaden norrut. Nord ser likheter mellan människorna i Moll och i Sara Lidmans roman Tjärdalen, i de oavbrutna försöken ”att skapa sig ett hem i den värld de inte alltid förstår”.

I essän lånar Malin Nord också ord från en annan bok av Rynell, Skrivandets sinne, där författaren kliver ut ur sina romaner och tittar på de karaktärer och världar som hon skapat. Rynell berättar om hur skrivandet hjälpte henne att upptäcka den rasande kvinnan inombords, och att det som skrämmer mest är de tankar och känslor som inte får finnas. Censuren inom oss, rösterna som inte tillåts ropa, tankarna som inte får ströva fritt, de rum vi stänger och som omöjliggör inbjudningar och besök.  

Vad händer inuti oss när vi inte når varandra, och kanske inte ens når oss själva, inte står ut i våra egna kroppar?  

Konstnären Sara Edström gör i sin senaste utställning, I Don’t Look Good Naked Anymore, konst om den åldrande kroppen. Hon tittar sig själv i spegeln och undersöker sin egen ålderskris. I en text vi publicerar tillsammans med bilder från utställningen beskriver hon de återkommande tankarna om att inte duga, att inte kunna känna sig stolt, sorglös och avslappnad inför sig själv och sin kropp.

Om spegeln som ett utsnitt, avskärmat från verkligheten, skriver Mattias Alkberg i en nyskriven diktsvit. Diktjaget, som plötsligt sett sig själv i spegeln, är bara ”en som projicerar och blir livrädd för vad han kan tänkas möta i reflektionen. / I en spegel som inte ens är där.”

Speglingen kan både fungera avskärmande men också utgöra en möjlighet för att se sig själv i en annan, eller se andra ansikten framträda genom ens eget.

Under vinjetten Utsikten möter vi den danska poeten Peter-Clement Woetmann, som i sin cirkulära långdikt Bag bakkerne, kysten med orden provar blanda ihop kroppen med landskapet. ”Min kropp är blå ögon vit hud. / / Min kropp är korngula fält och den milda vinden i träden i en glänta i skogen. / / Min kropp är kullarna och bakom kullarna, kusten.”, skriver Woetmann i Jonas Rasmussens översättning. Dikterna tycks ställa följande fråga: om det fattas en gräns mellan kropp och landskap, hur kan det då finnas gräns mellan människa och människa?

Den tunna huden mellan människa och landskap – och hur hårt vi påverkas av det omgärdande – illustrerar också numrets konstnär, Máret Ánne Sara, i sin konst. Sara kommer från en renskötarfamilj i Kautokeino i Norge, där hon också är bosatt och verksam. Hon arbetar återkommande med politiska och samhällsrelaterade frågor i sin konstnärliga praktik och hon rör sig mellan installation, teckning och måleri.

Bilden på omslaget påminner om en tårta, med en brinnande flamma från en gasanläggning – på Snøhvit utanför Hammerfest där konstnären har sitt kalvningsområde – som ett tänt ljus, och en av bilderna ur verket Pile o’ Sápmi visar en hög av döda djurhuvuden med en norsk flagga överst. Pile o’ Sápmi refererar direkt till slaktandet av buffalostammen under koloniseringen av USA och ursprungligen visades verket utanför en rättegångssal i Tana i Nordnorge, där en rättsprocess mellan hennes bror och staten pågick, om att han skulle minska sin renhjord. Statens fordran gick emot FN-konventionen om minoriteters rätt till att ”utföra sin kultur” och fallet har blivit internationellt känt sedan Máret Ánne Sara deltog med verket på Documenta i Kassel 2017.

I Saras uppfordrande och skarpa konst är gestalterna ifrågasättande och därför också agerande. De ställer frågor om galenskap, utanförskap – vilka är det egentligen som är galna, vilka är det som inte förstår?

Poeterna Stina Inga och Timimie Märak skriver utifrån erfarenheter av att vara marginaliserade, men tonen och blicken skiljer sig åt. Stina Inga skriver om kroppen som del av något större; knuten till arv och traditioner. Men, en stark gemenskapskropp kan hotas och tolkas och urholkas av andras blickar. Timimie Märak skriver om vreden utifrån särbehandling, nedvärdering och oförmågan att se bortom den förenklade bilden: ”tankarna är inte intressanta / kan du sticka vantar / har du renar”.

I Skrivandets sinne nyanserar Rynell Houellebecqs mer konfliktsökande samhällssyn i det att hon säger att vi gått från samhälle till ordning. Samhället behöver hålla samman sina olikartade individer, medan ordningen inte kan förstå hur något som faller utanför kan äga mening. För att samhällskroppen ska överleva, som dynamisk, flexibel och öppen, behövs både de som petar i såren och de som tänjer på gränserna för vad en kropp får vara och vad det är att vara kropp.       

Under arbetet med detta nummer har vi flera gånger kommit in på diskussioner kring ”vi och dom”. Vilka som kopplas ihop med vi:et och vilka som är dom:et. Samhället är ingen famn för alla kroppar när det gäller rättssäkerhet, trygghet, välfärd.

Några av texterna berör skammen över att inte till fullo kunna förstå en annan människa och att inte kunna överskrida den egna kroppen. I Elin Willows prosatext Naturförsök vill huvudpersonen bli en del av naturen men konstaterar att ”det finns inget tillstånd då man är en del av något annat”. Ändå slutar hon inte försöka, utan ger sig gång på gång ut i skogen, går längs stigarna eller låter kroppen vila i mossan. Hon fortsätter söka ingångar.

Ett sätt att närma sig en annan människa presenteras i Rebecka Kärdes omläsning av Sara Lidmans reportagebok Gruva från 1968. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Svappavaara och Kiruna och Kärde menar att läsningen av den synliggör örat som ”en förutsättning för att tala”. Intervjuaren Lidman är inte synlig i texten och Kärde menar att läsaren därmed ges utrymme att lyssna och agera. Kärde frågar: ”vad är solidaritet om inte ett verkligt aktivt lyssnande”?