I en bok om konstpausernas historia skulle man kunna ägna ett helt kapitel åt de sekunder hösten 2017 som gick mellan det att Kataloniens president Carles Puigdemont utropade självständighet – och det att han suspenderade densamma, i väntan på dialog med den spanska regeringen. Ett ögonblick rådde kanske självständighet, men sedan drogs den tillbaka – som ett komma och en ansats till en bisats framme vid altaret: ”Ja, men …”
Den katalanska konstpausen bestod av hoppfull sång, juridiska krumbukter och brustna löften. Denna uppskjutna frihetsförklaring, flyktig som snörök, har under vintern och våren bidragit till att eskalera konflikten mellan centralmakten i Madrid och regionens självstyre.
Att språket, orden, har betydelse för självständighetsblivandet är uppenbart här: det som sägs i en politisk församling får verkan, även om talaren biter sig i tungan. Men språket, alltså katalanskan, spelar också en stor roll. Det bär på berättelser, historia, minne och föreställningar om nationell identitet.
Under vinjetten Utsikten introducerar Provins i detta nummer författaren Bel Olid, vars författarskap präglats av den språkcentrerade katalanismen som började spira under hennes och den spanska demokratins uppväxt i början av 1980-talet. Men novellen ”Dainuojanti revoliucija” utspelar sig under en annan självständighetskamp, nämligen Litauens sjungande revolution i början av 1990-talet. Novellen släpper taget om politikens låsta positioner och ger istället läsaren ett bildspel med människor som famlar efter något att hålla tag i: ett par händer, ett vi.
Provins nummer 2/2018 har tema Självständighet. Det är ett nummer om politiska och personliga begär efter detta högaktuella ideal. Om självbestämmande över platser och resurser, men också om vårt ömsesidiga behov av varandra. Om det vi som krävs för att kunna staga upp separatistiska anspråk, men också det vi ur vars grepp en egensinnig röst försöker bända sig loss: jag är min egen!
Det ekar av sånger i numret. Kuvad sång, sång full av motstånd, en trallvänlig låt på radion. Språkmelodier som bär på en längtan efter frihet men kanske också förkunnar en bedräglig form av nationell gemenskap. Vi har samlat röster som fördjupar sig i, svindlas av, utmanar och åberopar självständigheten – i litteraturen, politiken och de norra regionerna, men också i barndomen, skogen och de nära relationerna.
Begär efter norrländsk självständighet har utan tvekan legat och pyrt mellan raderna i många nummer av den här tidskriften. Att en indignerad ilska över att tillhöra en landsände som blivit bestulen på naturresurser går igen i den norrländska litteraturhistorien är också temat för Anders Öhmans essä ”Om man bara har ögon och vill se”. I Ida Lindes roman Norrut åker man för att dö (Norstedts, 2014) kan insikten om denna stöld ses som den bakomliggande orsaken till miljöaktivisten Benjamins urskillningslösa mördande. Genom att skriva fram ett släktskap mellan Lindes roman och verk av Eyvind Johnsson, Gustav Hedenvind-Eriksson och Pelle Molin, som också rasat mot exploateringen, pekar Öhman på att den litterära idéproduktionen kring norrländsk självständighet både förutsätter och leder till en perspektivförskjutning.
Om metaforiska blickar kunde döda hade litteraturens ilsket uppspärrade ögon i norr för länge sedan skrämt slag i maktens centrum. Men det är inte bara i dikten som maktlösheten riskerar att leda till våldsamma reaktioner. I höst är det exakt 20 år sedan någon försökte spränga två 400-kilovoltsledningar i jämtländska Skyttmon. Syftet var att visa hur enkelt det vore att lamslå södra Sverige genom att bryta elförsörjningen, och man krävde att regeringen skulle riva upp lagen om den fria fjälljakten. Med utgångspunkt i denna händelse, kanske det närmaste norra Sverige kommit en egen terrorgrupp, skriver journalisten Arne Müller om det lokala motståndets historia. Han beskriver hur kampen mot inskränkningar av samers rättigheter och regionala nedskärningar har gått från Vi flytt int-knappar på rockslaget fram till dagens många kollektiva kraftsamlingar, inte minst i Jämtland där Müller konstaterar att motståndet mot de tidigare planerna på en norrländsk storregion mötte sitt mest spektakulära motstånd.
I texten ”Hen ska mæ læva å minnes allht” återvänder författaren Elin Grelsson Almestad till sin uppväxt i de förenade republikerna Jamtland, Herjeådalen och Ravund – det vill säga på Rödön. Hemspråksundervisning, historiekunskaper, sång och geografi har hållit liv i den jämtländska nationalismen. Grelsson Almestad poängterar att här är de öst-västliga relationerna ofta tätare än de nord-sydliga: ”Närheten till Norge och nationsgränserna som ändrades långt in i Jämtlands historia säger också någonting om den sköra statsnationalismen. I ett fall som Jämtland blir det extra tydligt att det inte finns någon enhetlig så kallad ’svenskhet’”.
Som en pendang till detta kan man betrakta fotografierna av numrets konstnär Maria Mäki. Som den första mottagaren av Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografis vistelse- och arbetsstipendium har hon tillbringat våren i Umeå och följt sverigefinländare i trakten. Mäki porträtterar kroppar med en närgången och avslappnad självklarhet. Detaljer som tatueringar, klockor och diplom vittnar om relationer, platser och traditioner. I skuggan av 100-årsjubileet för den finska självständigheten kan hennes foton bidra till att, som det heter i motiveringen till Sune Jonsson-stipendiet, ”öppna dimensioner som hittills inte avtäckts hos den finska befolkning, vars erfarenheter och livsperspektiv bör skrivas in i en bredare Västerbottensberättelse.”
Att bredda berättelsen och därmed förståelsen för vilka som bebor en plats kan också utmana föreställningar om en förmodat homogen gemenskap. Johan Sandberg McGuinne kritiserar idén om ett självständigt Norrland ur ett samiskt perspektiv i sin essä ”Ett koloniserat sinne sjunger inte”. Han synliggör hur förmågan att se orättvisor handlar om vilken plats blicken utgår ifrån och frågar sig om idén om ett självständigt Norrland måste vara blint för de privilegier som medlemmar av den svenska majoritetskulturen har på samiska marker?
De historiska och politiska resonemang Sandberg McGuinne för i sin essä varvas med diktfragment på engelska; sånger och bilder som skapar avbrott. Dikterna är hämtade ur en trespråkig diktsvit med arbetsnamnet Duan is Dàn – I Occupy the Liminal Spaces in Between. Duan is Dàn är gaeliska, ett av Johan Sandberg McGuinnes modersmål, och kan direktöversättas som ”poesi” men betyder även ”sånger och dikter/havets rytm, ödets sånger”.
Poeten och litteraturvetaren Sofia Pulls ifrågasätter även hon det ständiga idealiserandet av självständighet i sin essä ”Skrivande händer” och tar som exempel akademins krav på forskare och författarens fåfänga jakt efter en egen röst. Genom samtal med en skrivvän betonar Pulls istället vår osjälvständighet i världen: ”Man borde som forskare inte lära sig uppvisa intellektuell självständighet, utan intellektuell ödmjukhet. Att se sig själv bland andra”, skriver hon.
Hur ett skrivande liv uppstår i en gemenskap framgår också tydligt i Anita Salomonssons självbiografiska text ”Den tålmodiga pennstumpen” om hennes tillblivande som författare: ”Ta lärdom måste ju människan och förhålla sig till omgivningen” är en av de handfasta kunskaper hon bär med sig från barndomens byagemenskap via en snårig, men till synes oundviklig väg fram till det egna skrivandet. Den andäktiga samvaron med en skrivvän spelar en stor roll även här, men i Salomonssons fall finns dessutom syskonskapet i skrivandet med brodern Kurt.
Pulls och Salomonssons texter kan läsas som bidrag till en sorts skrivvännernas eller syskonskapets poetik; ett omkullvältande av det självtillräckliga som ideal. Besläktade erkännanden av vårt beroende av varandra går även att spåra i flera av de skönlitterära bidragen till numret.
Under vinjetten Omläsningen finner samtidigt författaren och teologen Lina Sjöberg att Torgny Lindgren i flera av sina böcker utmätt en självständighetens topografi befolkad av envetna män som inte tycks vara förmögna att be om hjälpen: ”Dessa män erkänner ingen samhörighet, men för läsaren är de naturligtvis nästintill sammanblandning lika.” I de dåraktiga gubbarnas envetenhet ser Sjöberg ett fotografiskt negativ till Sara Lidmans sam-vett, insikten att allt levande hör samman.
Vänder man sig lite längre norrut kan man i Verner Boström (1896–1982) möta en poet vars liv nog kan sägas likna vad många av Torgny Lindgrens gubbar eftersträvar. Han bodde ensligt vid sjön Haukijärvi i Norrbotten där han också skrev sina djärvt modernistiska dikthäften av vilka det nu dykt upp ytterligare två stycken. Vi presenterar här ett urval av dessa återfunna dikter som tidigare läsare av Boström kommer att känna igen på de meditativa och förvillande ordvariationerna: ”I tider och trakter och tiden / Och lyser i tider och tid länder”.
Kanske kan man ana ett visst släktskap i skrivandet, och inte bara i namnflätan, mellan Erik Vernersson och Verner Boström. Tidens skiftningar i ljus, reflektioner över landskapet och betydelseförskjutningar med små medel förekommer även hos Vernersson som debuterade tidigare i år med diktsamlingen Kroppsspråk, döda (Bonniers, 2018). Numret, och även denna inledning, får avslutas med poesi ur en ny diktsvit som går sin egen väg, men inte utan att korsa och stundtals följa upptrampade stigar, självständigt och i samspråk: ”det doftar av slåtter / stjärnskördsnätter // storspovar flyger / längs åkrar som fårats / av lantbruksmaskiner”.