”Våra ryggar är krökta av den skuld som vi bär. Vi har lagt orättfärdiga bördor på er. Vi har tyngt ner era förfäder och förmödrar med skam och smärta som ärvts av nya generationer.” 

Så löd en del av Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket för historiska övergrepp, framförd av ärkebiskop Antje Jackelén vid en högtidsgudstjänst i Uppsala domkyrka i november 2021. Nästan samtidigt som kyrkan framförde sin ursäkt beslutade regeringen att inrätta en sanningskommission, som ska granska konsekvenserna av den politik som historiskt har förts gentemot samiska folket. Dessa två händelser gav avgörande impulser till valet av tema för detta nummer av Provins: Oförsonligt. Ett stort block av poesi och essäer med samiska perspektiv på temat fyller halva numret, ett ämne som numrets konstnär Lena Stenberg därtill har rört sig kring i flera decennier. Men frågan om (o)möjligheten att nå försoning kring historiska oförrätter är högaktuell också ur ett globalt perspektiv. I länder världen över pågår, eller präglar frånvaron av uppgörelser med historien stora delar av samhällsdebatten, och detta nummer rymmer även djuplodande texter om Rysslands historiska minne och nationella självbild, om de oläkta såren efter krigen på Balkan, och om den långvariga konflikten mellan Etiopien och Eritrea.

”När jag var elva år lämnade jag mitt hem och har ännu inte kommit tillbaka” var titeln på Svenska kyrkans bok om det förtryck kyrkan bidrog till som huvudman för nomadskolesystemet. Den erfarenhet titelcitatet vittnar om ekar i Lea Simmas dikt ”Försoning” som inleder vårt nummer: ”Förlåt att lärarinnan stal dina fickpengar under sommarlovet / Förlåt till alla er som skickats ifrån er själva / Kan nån av er förmedla ursäkten till de som hittar hem / när de hittar hem, om de hittar hem?” En närbesläktad erfarenhet gör sig även påmind i Mi’kmaq-poeten Rita Joes dikt ”I Lost My Talk”, som i Johan Sandberg McGuinnes översättning börjar: ”Mitt tal förlorade jag / språket som du tog ifrån mig. / När jag var en ung flicka / på Shubenacadie-skolan.” Rita Joe tvingades som barn gå på en av Kanadas ökända internatskolor för urfolk i katolska kyrkans regi, där barnen förbjöds att utöva sina kulturer, och från vilka många barn bokstavligt talat aldrig kom hem. Upptäckter av massgravar och utgrävningar kring dessa skolor har inletts först i närtid. Dikter av tre andra nordamerikanska urfolkspoeter vidgar perspektiven ytterligare, samtidigt som urvalet belyser flera gemensamma nämnare med det samiska folkets historiska erfarenheter.

Kusligt mycket är sig likt i de övergrepp som drabbat urfolk världen över genom den koloniala strategin att härska och söndra, slå samhällen i spillror, spillror som urfolk mödosamt pusslat samman gång på gång, bara för att återigen tvingas se den omsorgsfullt sammanfogade mosaiken slås i nya skärvor, av kyrka, stat och människors rasism eller okunskap. När det nu väl tas steg i rätt riktning tvingas vi samtidigt konstatera att Sverige trots allt ligger efter i en internationell jämförelse vad gäller just sanningskommissioner och försoningsprocesser, även om det förstås ska sägas att kyrkans ursäkt är ett steg i en process som inleddes på 1990-talet. I våra grannländer Norge och Finland pågår samtidigt liknande historiska uppgörelser. Helga West, samisk poet och urfolksteolog, verksam vid Helsingfors universitet där hon forskar på just dessa frågor, bidrar till numret med tre dikter om andlighet, maktutövning och minne.

I flera av numrets texter prövas frågor om marken. Det handlar om äganderätt, exploatering och urminnes hävd, men också om repatriering av heliga föremål och samiska mänskliga kvarlevor. I samband med kyrkans ursäkt tog flera samiska representanter på plats upp aspekter av markfrågan, och i sitt tal konstaterade ärkebiskopen själv: ”Koloniseringen som svenska kyrkan medverkade i ledde till förluster av marker och en omfattande exploatering. Maktobalansen som uppstod påverkar än idag samers möjlighet att värna sina traditionella marker och näringar”. Mot den bakgrunden är det iögonfallande att kyrkan i sina åtta åtaganden, det arbete som nu ska följa på ursäkten, inte säger någonting om markerna.

”Det skulle krävas omfattande källforskning för att utreda hur marköverföringen har skett i Sápmi och borde vara ett första steg i en försoningsprocess mellan kyrkan och samiska folket” skriver historikern Åsa Össbo. Ännu mer anmärkningsvärt, åtminstone för den som vill fästa några uppriktiga förhoppningar vid en statlig sanningskommission, är politikernas paradoxala agerande, som Össbo påpekar i sin artikel: i ena stunden beslutar Riksdagen om att införa en konsultationsordning i frågor som rör det samiska folket, och i nästa stund beviljar regeringen koncessionstillstånd för Beowulf Mining i Gállok – i direkt strid med vad samiska representanter och internationella människorättsorganisationer förordat i åratal. Att Gállok är en ödesfråga tar även Katja Palo fasta på i en essä som med avstamp i uppväxtens Malmberget letar sig fram genom slukhål och spruckna väggar till frågan om det går att organisera samhället efter någon annan ledstjärna än den ständiga tillväxten: ”Och jag vänder mig mot marken, den här sargade marken så rik på mineraler men också rik på motstånd.”

Försoning, förlåtelse eller ursäkt. Ordvalet spelar en viss roll. ”När vi idag ber er om ursäkt förfogar vi inte över hur ni tar emot denna ursäkt. Det är inte upp till oss att avkräva besked om när ett svar ges och vad svaret ska bli” sade ärkebiskopen i sitt tal. Ursäkten som performativ handling kan här i första hand förstås som ett erkännande av den felande partens ansvar. Litteraturvetaren Daniel Pedersen går i sitt bidrag i dialog med filosofen Jacques Derrida djupare in på skillnaden mellan förlåtelse och försoning, med Förintelsen och apartheid som exempel. 

Den andra delen av numret sätter med internationell prägel fokus på återupprättandet av det historiska minnet som en fundamental princip för olika försoningsprocesser. Längtan efter upprättelse kan härbärgera ett brett spektrum av politiska begär: moraliskt ansvarsutkrävande, ekonomisk kompensation, att de skyldiga straffas eller utbildningssatsningar som bidrar till att korrigera den nationella självbilden och att stärka självuppfattningen hos offer och anhöriga. Men i andra änden av spektrat råder amnesin och amnestin, glömskan och straffriheten.

”Vad händer med människor när de förväntas offra sig själva, sina moraliska ställningstaganden för en idé som någon påstår är större än dem själva?” frågar Sanjin Pejković: ”Vad för kognitiv dissonans bär man i sin själ när man trettio år senare väljer att fortfarande tro på kollektiva sanningar man innerst inne vet är korrumperade? Vart går man, till Guds hus?” Pejkovićs essä är ett av tre bidrag till numret om de sår som aldrig fått läka efter Jugoslavienkrigen. Fausta Marianović skriver i sin tur om en resa tillbaka till Bosnien och det omskakande mötet med vad hon kallar ”den trehövdade bosniska draken”, den institutionaliserade etniska chauvinismen som föddes ur krigets terror: ”Allra minsta tillstymmelse till tanke om gemenskap mellan etniska grupper riskerar att bli en tändande gnista under den bosniska kruttunnan.” Dessa två texter ramar in Utsikten, vår vinjett för översatt litteratur, där vi denna gång presenterar ett utdrag ur Beara – en dokumentärroman om hjärnan bakom folkmordet i Srebrenica av författaren Ivica Djikić.

Efter årtionden av fiendskap mellan Etiopien och Eritrea väcktes ett hopp när Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed i maj 2018 meddelade att han ville inleda fredsförhandlingar med grannlandet. Men det hann knappt gå ett år från det att Ahmed mottog Nobels fredspris hösten 2019 innan konflikten återigen blossade upp. Sedan dess rasar kriget i den för omvärlden avskurna Tigray-regionen. Umeås eritreanska fristadsförfattare Tsegabrhan Goitom skriver i ”Förlåtelse gjuten i agg” om sin vän Semere som tvingats leva hela livet i det militäras grepp, utan att någonsin riktigt släppa taget om hoppet.

Dessutom kan vi presentera ett synnerligen högaktuellt och exklusivt bidrag. Den ryska författaren Sergej Lebedev har etablerat sig som en framstående röst i frågor om sambandet mellan obearbetade förbrytelser, sanningssökande, selektiva minnesluckor och nationell självbild. Rysslandskännaren Stefan Ingvarsson reste i slutet av april till Warszawa för att intervjua Lebedev. I detta nummer av Provins möts de i ett samtal om hur den statligt sanktionerade glömskan föregått Rysslands brutala krigföring i Ukraina.

Texterna i detta nummer påminner oss om hur vissa mekanismer av kolonialism, våld och glömska liknar varandra över tid och rum, samtidigt som de kan skilja sig åt i varje specifikt sammanhang. Litteraturen rymmer en stor potential att gestalta dessa upprivande företeelser i våra samhällen, såväl som i det enskilda livet – så ofta märkt av såväl vanmakt och sorg som bristande självinsikt. I ett av de bidrag som placerar frågan om försoning i det privata rummet, där den givetvis också hör hemma, skriver Malin Nord: ”Få lämnar det de har / om de inte måste / Vi vänjer oss, det gör vi alltid / Anpassar oss / till nästan allting / Lite som att sluta ögonen / munnen / under vattnet / Det är skönt, men fungerar inte / hur länge som helst”.