Vissa personliga möten sätter spår som man långt senare förstår har påverkat en i grunden. Det hände mig.

Varje augusti under 90-talet besökte jag Lars och Astrid Pirak i deras sommarviste i Bárkka, Kvikkjokksfjällen. Tillfälligheter förde mig dit. Min stockholmskompis Henke hade blivit ”placerad” hos familjen av kloka och välmenta vuxna sommaren 1988. Jag fick följa med honom året därpå. Vi vandrade, fiskade och hjälpte till i renhagen efter förmåga. Jag kom i kontakt med en vardaglig, samisk kultur som inte var min egen. Först förstod vi varken var vi hade hamnat eller vad som behövde göras: hugga ved, hämta vatten i bäcken, borsta renskinnen som hängt i boden över vintern. Astrid jagade upp oss från viloläge, satte diskbaljan och vedyxan i våra händer. Vi var i tjugoårsåldern. Knappt torra bakom öronen. Lars skickade sedan iväg oss på uppdrag längs stigar som inte fanns utsatta på kartan. Gamla flyttleder. Stigar han själv nyttjat som getare och renskötare i unga år, innan han blev konstnär och lärare i duodji. Han kunde också säga: Ta med akvarellblocken och färgerna, pojkar. Nu ska vi måla vattnet i forsen!

När jag växte upp i järnvägssamhället Vännäs talades det inte om samisk kultur, fastän jag i efterhand förstått att den fanns där, nästgårds. Farmor hade vackra knivar med horngravyr på väggen som vi barn tyckte var spännande. Ibland såg vi renar längs Lyckselevägen. Mitt volleybollag tog rälsbussen till en turnering i Storuman –Umanblocket– när det hördes upprepade dunsar i plåten. Tåget stannade. Föraren hoppade ut i djupsnön med en brandyxa och jag minns att han kom tillbaka efter en stund med yxan blodig. När tåget började rulla såg jag renkroppar på snövallen. Och resan fortsatte. Men ­samer? Var höll de till? Iallafall inte i Vännäs.

Lars Pirak medverkar i utställningen Rosa segel – Svensk modernism i Moderna museets samling. Tillsammans med konstnärer som Siri Derkert, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Ragnar Sandberg ska hans verk spegla Sveriges förvandling under 1900-talet. Målningen som visas är den största olja han gjorde, den är triangulär och påminner faktiskt om ett segel. Han platsmålade den i timmerkåtans tak i Bárkka på 80-talet och där hängde den, år efter år.

Dottern och konstnären Katarina Pirak Sikku tog för några år sedan ner målningen (som mäter 218 x 338 x 7 cm) från fjället och nu finns den alltså – restaurerad och med ny ram – i Modernas samling. Pirak Sikku skriver i sin bok Árbbehárpo – Arvstrådarna (2022) om det svåra beslutet att flytta ett platsmålat verk. Och strapatserna med att transportera målningen i stark vind, först flera avbrutna försök med helikopter, sedan med snöskoter ett antal månader senare.

Jag har sovit under målningen, drömt, vaknat, sett figurerna i taket. När vi satte oss upp och kikade ut genom det lilla fönstret såg vi landskapet, samma kullar och fjällmassiv som på bilden.

Katarina berättar i sin bok att målningen föreställer hennes farföräldrar. Kvinnan håller en skuttande renkalv i töm. På ryggen bär hon en gierkkáv, vagga. Mannen håller en stegrande rentjur, en sarv. Han är storväxt och ganska besynnerligt målad. Barnet i vaggan syns
knappt. Bilden föreställer Lars mor Kristina och hans far Anders Assar, en nordsamisk renskötare. Lars Pirak föddes utom äktenskapet. Kristinas lulesamiska familj ville inte att dottern skulle gifta sig med en nordsamisk renskötare. Barnet i vaggan är konstnären själv.

Först var det tänkt att det oäkta barnet skulle adopteras bort, berättar Katarina, men omständigheterna ville annorlunda och han fick växa upp med sin mor i Luovvaluokta, styvfadern Nils Antti och halvsyskonen Lennart och Anna-Lisa. Målningen gestaltar en kritisk punkt i livsberättelsen. Pirak fick inte växa upp med sin biologiska far, men slapp åtminstone att bli bortadopterad. Det är inte långsökt att se målningen som ett sätt att komma tillrätta med denna erfarenhet. En försonande omständighetär att den målades i Bárkka.

Pirak hade ärvt ett renmärke av sin morfar Jovva. Han beviljades tillstånd av Duorbun sameby att äga skötesrenar och fick bygga en kåtai Bárkka1976. Slöjdaren och konstnären blev accepterad bland renskötarna, vilket betydde mycket med tanke på hans bakgrund, och platsen blev viktig för skapandet. Han kunde behålla kontakten med renskötseln och sin släkts historia.

Hösten 1949 vandrar en 17-årig Lars Pirak åtta mil, från Luovvaluokta i väglöst land till Jokkmokks tätort. ­Bästa vännen Johan Märak hade sprungit genom fjällskogen med antagningsbeskedet, från sin fars postkontor i Lillselet. Då Lars inte hittade sista biten till skolan, och inte ville missa uppropet, anlände han med taxi till Samernas folkhögskola. Rektor Wallmark glömde aldrig att Pirak hade anlänt i taxi, vilket var spektakulärt och kanske motsägelsefullt där och då. Lars har sagt att alla på skolan var vänliga, log mot honom, ungdomar i hans egen ålder.
I ryggsäcken hade han slöjdämnen, renhorn och några skisser. Han skulle läsa böcker och bli en duodjar, sameslöjdare.

I Luovvaluokta hade han saknat jämnåriga vänner och vuxit upp med de gamlas berättelser om nomadtiden, innan familjen blev av med sina renar och blev bofasta – något som skulle påverka hans berättande måleri. Lars morbröder var skickliga slöjdare men hade gått bort i spanska sjukan innan han föddes. Berättelserna om dem var viktiga. Han kunde se spåren efter dem överallt, kåtor som de byggt, pulkor och skidor, hushållsredskap utsmyckade med särskilda mönster. Möblerna i stugan, ja hela stugan hade de varit med och timrat.

Hemgården var en mötesplats för nomadisk och bofast kultur, flyttleden passerade förbi, mellan vinterlandet och sommarbeteslandet västerut mot norskagränsen. Ett tiotal familjer hade anknytning till platsen och renskötare stannade till med sina hjordar i den lugna viken. Lars Piraks duodji och måleri har starka kopplingar till Luovvaluokta, lulesamiskt traditionsområde.

Med lule på mödernet, nord på fädernet och gift med sydsamiska hustrun Astrid, tog sig Pirak konstnärliga ­friheter. Alltid medveten om de områdesspecifika uttrycken och mönstren. När duodjin blev för traditionstyngd och stelnad sökte han sig till den friare bildkonsten.

Lars Pirak är en av de första som förenat modernistiskt måleri med samisk berättarkonst. Han tog stöd hos föregångare som Johan Turi, John Saivo och framför allt Nils Nilsson Skum. På skolans elevhem hängde en tavla som gjorde intryck på tonåringen Pirak. I tidskriften Bland
Sveriges samer skriver han 1975 om tavlan på väggen: ”Det ligger en kärv och vardagsromantisk stämning över bilden. Det är som om samehistoriens vingslag susar genom det fyrkantiga rummet… Nils Nilsson Skum (död 1953) behärskade verkligen pennstiftet och färgkritorna och skapade fullödiga verk, som lever i årtusenden och berättar om samefolket.”

Den drygt fyrtioårige Pirak skriver på ett språk han lärt sig i nomadskolan i tolvårsåldern: svenska. En vardagsromantisk stämning. Samehistoriens vingslag. Det fyrkantiga rummet. Verk som lever i årtusenden. Orden säger något om hans konstideal och vem han som konstnär ville vara.

Efter folkhögskolan studerade han vid Nääs slöjdseminarium, hos Carl Malmsten och på Konstfack i Stockholm. Han bjöds in till internationella utställningar och urfolksseminarier. 2003 blev han filosofiehedersdoktor vid Umeå universitet.

Konstvärlden har behövt gott om tid för att förstå sig på hans verk. Piraks måleri har beskrivits som folkkonst och till och med kitsch. Det första stämmer. Det andra är missvisande, men har sin förklaring. Tidigt måste han försörja sig och familjen genom sin konst, och detta avsides de etablerade konstscenerna. Han var produktiv, målade renar framför kända fjällmassiv, motiv som folk ville köpa på Jokkmokks marknad. En relevant bakgrund till de många renmotiven är att familjen hade förlorat sin renhjord, det fördjupar perspektivet en aning.

Ett annat epitet han blivit tillskriven är naivist, vilket är en grov förenkling. De konstkritiker som såg hans konst som bara naivistisk måste själva ha varit mycket naiva, kan tyckas. Piraks bildvärld kom direkt ur en lulesamisk tradition som man inte tog hänsyn till, eller ens kände till. Att han använde många olika tekniker och uttryck bidrog till att konstnärskapet ibland uppfattades som splittrat, istället för mångsidigt.

”Jag skapar ibland konstverk och misslyckas däremellan. Kanske är det provinsiell konst? Som bysnillena gjorde?” kommenterar han själv villkoren med en ironisk utifrånblick.

Förutom att han var en skicklig slöjdare, vågade han experimentera, och åstadkom enskildheter väl så unika som de specialiserad konstnärernas arbeten. En ­náhppe, en saltripa, en kniv, en akvarell, en oljemålning, en etsning och en skulptur – alla i världsklass. Vi kan leka med tanken att han bara skulle ha ägnat sig åt ett uttryck, lagtall kraft och energi påtill exempel knivslöjden – hur bra hade han inte blivit? Och möjligtvis, om jag kände honom rätt, fullständigt uttråkad.

På 90-talet var jag inte så intresserad av hans konst, mest av fisket och arbetet i renhagen. Personen Pirak gjorde större intryck på 20-åringen än måleriet. Men han kunde skogen och fjället och hade överlevt på sin konst. Jag skrev dikter och det intresserade honom mycket. Den första tavla jag köpte för egna pengar var en Pirak, och nu har jag hunnit samla på mig ett antal etsningar och målningar. I somras vandrade jag i Jokkmokks kommun, i Lars fotspår, för att se ungefär de vyer han och hans polare såg, kyrkoherden Johan Märak, renskötaren Nils-Tomas Parfa, med fler. I landskapet och platserna finns historiska kopplingar som jag ibland kan sakna i mitt eget liv.

Dunkers kulturhus i Helsingborg visade under våren 2022 en retrospektiv utställning, Biras, Biras, Birága Lásse! – den första sedan Pirak gick bort 2008. Jag reste alltså till Skåne!

När jag besökte utställningen la jag märke till att hans verk presenterades som just mångsidigt och vitt förgrenat. Man hade inte avgränsat urvalet till bara en genre (till exempel akvarell, oljemåleri eller duodji), vilket möjligen hade varit ett sätt att – på samtidens språk – göra hans konstnärskap mer tillgängligt och lätthanterligt. En sådan konceptualisering skulle missa själva förutsättningen, den lulesamiska folkkonstens livlighet och Piraks förflyttningar mellan genrer.

Utställningen i Helsingborg visade hela registret:slöjd, konst, måleri, grafik, skulptur och design. I program- bladet läste jag: ”Dels förnyade han den samiska konsten och dels utgör han länken mellan samiskt konsthantverk och den svenska konsten. Av den anledningen bör eller kommer han att skrivas in i den svenska konsthistorien.”

Den populära saltripan, en saltbägare i renhorn, tillät honom att fortsätta måla även under ekonomiskt ­tuffa perioder. Den är ett bra exempel på modern, samisk formgivning, utställd på konstmuseer världen över och vid det här laget en duodji-klassiker. Den säljs på auktionsverk var och varannan vecka, likaså de folkkära akvarell-litografierna som hänger i stugor och salonger.

Pirak tog emot många besökare(konstkännare kallade han oss) i sin verkstad och ateljé i Jokkmokk och blev på sin tid något av en ambassadör för samisk kultur. Nu har Britta Marakatt-Labba fått axla den rollen, som den mest kända samiska konstnären. Hon porträtteras i dokumentären Historja – stygn för Sápmi, där hennes broderade bilder blir utgångspunkten för en modern, samisk historieskrivning. Marakatt-Labba och Pirak gick förresten samtidigt på Sunderby konstskola i Luleå, tidigt 70-tal. Många år senare tog han emot en praktikant i sin verkstad på Jarregatan, en viss Anders Sunna. Sunnas politiska collagemåleri tog steget från kult till kanon när han representerade Sápmi – och Sverige – på konstbiennalen i Venedig förra året.

Att Lars Pirak presenteras på Moderna museet är inte en dag för tidigt. Att hans arbeten beskrivs som modernistiska och inte enbart samiska är också i sin ordning, om man tänker sig att konst kan vara mer än en sak samtidigt. Han hade nog gillat det. Jag tänker gå dit, utställningen pågår till 1 januari 2025. Kanske lägger jag mig på golvet, ser efter hur takmålningen gör sig på väggen i det fyrkantiga rummet.

Pär Hansson 

är född i Vännäs och bor i Stockholm. Han debuterade med Ruckel (Norstedt, 1998) och hans diktsamling Kajak (2016) nominerades till Sveriges Radios lyrikpris. Hansson undervisar på Gotlands folkhögskola i Fårösund och är verksam översättare och redaktör för den samisk-svenska antologin Ordagrant (Smockadoll, 2022). Hans första roman Spindelbjörken (2023) är nominerad till Augustpriset. Varfågeln är hans skyddsfågel.