– Jakten börjar idag, säger mamma en augustimorgon.

Jag säger att jag ska gå ner till gölen, men istället smyger jag in i skogen. Med röd jacka, röd keps och gula basketskor på mig springer jag mellan granarna och över kalhyggena på väg till utkiksberget. Jag undrar hur det känns att bli skjuten. Jag undrar om mamma och pappa skulle bli ledsna om jag dog. Hjärtat pickar fort i kroppen och det torra blåbärsriset skrapar mot mina vader. Jag lägger mig och vilar på en bergsknalle, på den lila ljungen och vitmossan, och ser upp mot grantopparna som är helt stilla. Jag väntar på att höra ett skott. Jag undrar hur det känns att skjuta. Jag skulle vilja prova det. Jag vill känna hur det känns mot axeln och i armhålan och armen att avfyra ett skott.

Jag tycker inte om vår granne och dem som han jagar med. Jag tycker att de har konstiga blickar när de åker förbi mig på grusvägen och glor ut från sina bilar med jättestora hjul. Om jag jagade skulle jag vilja jaga ensam. Jag skulle vilja gå med ett gevär på axeln och klättra upp i ett älgtorn och lägga mig på plankorna i solen och slumra. Slumra får man förstås aldrig göra när man spanar från ett älgtorn. Tänk så mycket man kan missa då. Förresten kan jag ändå inte slumra, så jag är nog rätt perfekt för jakt. Jag är nästan aldrig trött, inte på dagen, kvällen och natten i alla fall. 

Jag är snart fyrtio och går fortfarande ut i skogen när det är jakt. B har köpt ett gevär och skjuter på tomma ölburkar på vår gård. Jag tänker på att Karen Blixen hade en mängd vapen på väggarna i sitt skrivrum på Rungstedlund, godset i Danmark där hon föddes och dog. Jag tänker på att hon en gång sköt ett lejon som stod ovanpå en död giraff i Kenya. Hon beskriver i sin självbiografiska bok Afrikansk pastoral hur hon vid det tillfället var ”genomglödgad av den känsla av makt som ett skott inger”. Afrikansk pastoral inleds med orden: ”Att rida, att skjuta med båge och att tala sanning.” Jag tänker på att Karen var syssling med den danska grevinnan Daisy Castenskiöld, som 1914 kom till det småländska sanatoriet Romanäs för sitt morfinmissbruk. Där lärde hon känna Harriet Löwenhjelm, som var där för vård av sin tuberkulos. Mitt senaste bokprojekt handlar om Harriet och Daisy.

Ett decennium innan Karen skjuter lejon i Kenya, går Harriet omkring i Romanäs omgivningar och skjuter smådjur för att spara till en päls. Även när hon är som sjukast bryter hon mot kurreglerna och ger sig ut på skridskofärder, bad- och springturer, eller åker rullskridskor med Daisy i sanatoriekällaren. Den 19 augusti 1914 skriver Harriet i sin dagbok: ”Jag slog ihjäl en huggorm”, och den 17 november 1915 står det: ”Gick ut och sköt en ekorre och bommade på en nötskrika. Flådde ekorren.” I dagboken berättar hon om möten med tjäder, hök, duva och gröngöling. Så småningom konfiskerades hennes bössa och överläkaren förbjöd all jakt på sanatoriets marker. Men en tid senare tilläts Harriet och hennes medpatienter i den så kallade Skytteföreningen att skjuta på tombuteljer. Som B, hundra år senare, i skymningen på gården, medan jag sitter någonstans och skriver om Harriet och Daisy.

Men det vet jag inte nu när jag åtta år gammal ligger och tittar upp i grantopparna och undrar om min familj skulle tycka att det var skönt om jag dog så att jag inte längre kan vara dum mot min lillasyster. Det skuttar till i magen när det plötsligt hörs en dov knall som ekar genom skogen. Jag håller andan och önskar att det ska komma en till. Det gör det, och ännu en, och sedan börjar det ösregna och mullra från himlen. Jag ligger kvar på marken och hoppas att jag ska se en blixt klyva en hög gran mitt itu. Jag ligger kvar tills jag är genomblöt och fryser. Då springer jag genom regnet till grannens lada som nuförtiden står övergiven. Jag sätter mig på ett litet stenblock i ett tomt bås med halmtäckt golv. Det enda som hörs är en fluga som surrar. Jag läser namnen på korna som en gång bodde här. Truls, Blixa, Rosa, Jane.

När jag var två såg jag och pappa en älg hänga upp och ner i en bjälke i ladan. Pappa har berättat att jag då sa att nästa sommar skulle jag också bli död. Jag undrar vad han kände då. Det förtäljer inte historien. Pappas historier förtäljer sällan känslor. Att hans karriärsdrivna skådespelarföräldrar i England skickade honom till ett internat när han var fem år och att han, förutom på ledigheterna, aldrig mer bodde med dem under sin uppväxt, det är bara fakta, det rymmer inga känslor. En gång läste pappa upp ett brev för oss, som han hade hittat i farfars dödsbo. Pappa som sjuåring skriver till sina föräldrar och ber dem att skriva till hans storebror, som bor i en annan del av internatet, och fråga om brodern vill dricka te med honom någon dag. Mitt hjärta brast av att höra det brevet, men pappa bara skrattade. Jag tror att han egentligen har starka känslor, men att han har behövt uppfinna metoder för att stänga av dem. Själv har jag inga sådana metoder och jag tror att det gör honom lite rädd för mig. Jag har ljusa minnen från min tidiga barndom med honom. Vi brukade åka in till metropolen Vetlanda och äta dammsugare och dricka äppeljuice på konditori. Han lärde mig spela piano och gitarr. Vi gick på långa upptäcktsfärder i skogen och åt ostmackor med marmite på utkiksberget, jag höll hans varma hand och småsprang för att hinna med i hans stora gummistövelkliv. Men ju äldre jag blev desto mer upplevde jag att vi gled ifrån varandra. Det uppstod en distans mellan oss. När jag var tonåring var han väldigt kritisk mot mig. Framför allt var han kritisk till mitt skrivande. Han sa att jag måste sluta skriva om så mörka ämnen. Han uttryckte inte stolthet när jag fick dikter och noveller publicerade i olika tidningar, och inte heller när jag fick min första bok antagen. Jag har många gånger undrat varför, och den tolkning som har gjort minst ont är att han har försökt att skydda mig från att bli besviken. 

Pappa har sex barn, elva barnbarn och ett barnbarnsbarn här i Sverige nu, och ju äldre han blir desto mer känslosam och ödmjuk blir han. Han uttrycker stolthet över oss barn nuförtiden.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om detta när mitt uppdrag är att skriva en text om jakt och Harriet Löwenhjelm. Förmodligen för att det under en betydande del av mitt liv har varit min främsta jakt och drivkraft: jakten på pappas stolthet. När jag äntligen började få den, då tog orden slut. Jag slutade känna ett behov av att skriva. Jag tappade intresset för att försöka få en bok antagen och bevisa för honom att andra trodde på mig. Jag slutade jaga. 

Det tog lång tid innan jag fick tillbaka skrivlusten. Först behövde jag hitta något nytt att hänga upp mig på. Till slut fann jag Harriet Löwenhjelm. 

Hon har nu följt mig genom många år. Det är vår och jag sitter i ett kvalmigt rum på Kungliga Biblioteket och läser hennes brev och dagböcker, det är höst och jag tonsätter hennes dikter, det är vinter och jag läser hennes och Daisys journaler från Romanäs. På Harriets dödsdag i maj varje år tatuerar B in några diktrader av henne på olika delar av min kropp. På min underarm står det: ”Tag mig håll mig”, på mitt knä: ”Men jag leker min egen lek, ensam bland ros och lilja”, på min ankel: ”Giv mig ändå”, och på insidan av min överarm: ”Det bor förgängelse evart man skrider, i själatåget all naturn sig vrider. En dum person går kring bland döda blad. Den tänker på att det var ljuvt i våras, att av en lustig liten dame bedåras, så ljuvligt att personen än är glad”.

Den dikten skrevs under tiden som Harriet och Daisy umgicks på sanatoriet.

Daisy och Harriet blev 29 respektive 31 år. Daisy tog livet av sig i London, Harriet dog i tuberkulos på Romanäs. Alla Daisys brev och dagböcker brändes efter hennes död. Somliga av Harriets också. Jag är på jakt efter vad som stod i de dokumenten. 

Harriet är idag är en del av vår svenska diktkanon, men själv fick hon aldrig ens veta att hennes böcker blev publicerade. Under sin livstid gav hon ut en enda bok, Konsten att älska och dess följder, som refuserades av Norstedts och som hon därför själv tryckte upp i femtio exemplar. Andra avdelningen i boken bär rubriken ”Konsten att jaga” och dess första dikt är en av hennes mest kända: ”Jakt på fågel”. Den inleds med raderna ”Tallyhoe, Tallyhoe, jag har skjutit en dront. En dront har jag skjutit med luntlåsgevär”. Ordet ”Tallyhoe” brukade användas vid brittisk rävjakt, och utropades då den ridande jägaren fick syn på en räv. Kanske hade Harriet fått kännedom om uttrycket då hon och hennes barndomsvän Honorine Hermelin – sedermera medlem i Fogelstadgruppen och rektor för Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad – spenderade en sommar i England tillsammans.

En tolkning som har gjorts av ”Jakt på fågel” är att den handlar om den skapande människan som gör det omöjliga och som möter en skeptisk omvärld. Inte bara Harriets bokmanus refuserades, utan också hennes målningar till Konstakademiens elevutställning. Jag kan identifiera mig med att hon ständigt bar runt på en känsla av nederlag, blandat med en självklar tro på sig själv och sin förmåga. Det är nog delvis därför hon intresserar mig. För det motsägelsefulla. För att hon rör sig i ständigt föränderliga gränsland mellan barn och vuxen, upprorisk och blyg, man och kvinna, lek och allvar, fantasi och verklighet, och har en bottenlöst sårbar och sorgsen – blandad med parodisk, naiv och nästan käck – ton i sitt litterära uttryck. Månaderna före sin död renskrev hon alla sina dikter och försåg flera av dem med teckningar. Två dagar innan hon dog överlämnade hon sin litterära kvarlåtenskap till sin bästa vän Elsa, med en önskan om att Elsa skulle ge ut dikterna. 

Tallyhoe. Rop vid brittisk rävjakt. Nu tänker jag på pappa igen, och på hans pappa. Jag tänker på slottet där farfar växte upp. Craigcrook Castle, på östra sidan av Corstorphine Hill, i utkanten av Edinburgh. Innan min släkt tog över hyreskontraktet för Craigcrook 1875, bodde kritikern och juristen Francis Lord Jeffrey där. Under den perioden var Charles Dickens, H.C. Andersen, Lord Tennysson och den kvinnliga författaren George Eliot på skrivarresidens på slottet. Craigcrook var då en kulturell mötesplats, känd för sina litterära salonger, som besöktes av såväl förläggare, kritiker, redaktörer, författare och journalister, som advokater, domare och politiker. Förutom att George Eliot, som var en pseudonym för Mary Ann Evans, var på slottet och skrev, finns inte mycket information om kvinnorna på Craigcrook. Men jag föreställer mig att de, liksom många välbeställda kvinnor på den tiden, under hösten och vintern red över de skotska hedarna, klipporna och vattendragen, på jakt efter vilt. 

Samtidigt i Sverige kanske systrarna Eleonora och Fredrika Hellwegh, döttrar till en brukspatron, red över östgötaslätten. Eleonora och Fredrika uppförde 1826 den gård som jag tillsammans med B och två vänner köpte för fyra år sedan. Naturläkaren Kisamor brukade i perioder bo hemma hos systrarna, tillsammans med en kvinna som hette Amalia. Romantiska brevväxlingar dem emellan finns bevarade. 

Jag drömmer om vapen på väggarna i mitt skrivrum, jag vill ha salongsgevär och salongspistoler, och jag drömmer om att rida, att jaga och att tala sanning. Talat sanning har jag gjort i den här texten. Tills jag lär mig att rida och jaga siktar jag på drontar i skymningen på gården.

Moa-Lina Olbers Croall

född i Småland 1982, är författare, musiker och skrivpedagog, bosatt och verksam i Stockholm och Östergötland. Arbetar just nu med en skönlitterär bok om poeten och konstnären Harriet Löwenhjelm.