Ett enda land i världshistorien, Sovjetunionen med dess planekonomi, kunde tillåta sig att utveckla Arktis genom att bygga stora städer och samhällen längst i norr. På Sovjettiden lockades folk med erbjudanden om saftiga bonusar att komma och göra de nordliga regionerna beboeliga. Som ersättning för hårt arbete under stränga arktiska förhållanden erbjöds man en lång betald semester på närmare två månader per år, biljetter till resor söderut, tillgång till särskilda hälsohem där bolagens personal kunde vila upp sig och, viktigast av allt, hög lön. Lönesättningen i norr var i snitt två–tre gånger högre än i övriga landet. Många som lät sig rekryteras planerade egentligen att bara stanna i några år för att håva in stålar, som det hette, men blev sedan kvar i norr.

Tre mil från den rysk-norska gränsen, i Murmansk oblast, ligger Nikel. Det är en typisk, med ryska mått mätt, mindre arktisk tätort – en av många bruksorter i ryska Arktis som har byggts upp kring så kallade stadsbildande kombinat, det vill säga runt massiva industrianläggningar. Företaget Kola gruvdrifts- och metallförädlingskompani (Kola GMK), ett dotterföretag till Norilsk Nickel, är den helt dominerande arbetsgivaren på orten.

”Min pappa kom hit från Ukraina för att göra sin värnplikt, stannade kvar efter lumpen och fick jobb i gruvan som sprängare”, berättar Nikelbon Tatjana Plusnina. ”Mamma kom däremot från Arkhangelsk oblast, för att håva in en massa stålar.”

Tatjana Plusnina är född i Nikel och har bott här i hela sitt liv. Idag är hon 44 år och vice chefsgruvmätare på Kaula–Kotselvaara-gruvan, en del av Kola GMK:s malmgruva Severnyj. Vid fem dagars arbetsvecka uppgår hennes månadslön till motsvarande cirka 9 000 svenska kronor. Hennes familjesituation är typisk för många i Nikel, menar hon: ”Både mina och min mans föräldrar jobbade i gruvan. Jag och min make jobbar där också, han är borrare, och vår äldsta son jobbar på företaget som elreparatör. Min yngsta son går i skolan än, men det är så det oftast blir, att både föräldrarna och barnen arbetar på någon av Kola GMK:s anläggningar, några i gruvan, andra på smältverket.”

 

Men de bolag som i dagsläget utvecklar sin produktion i den arktiska zonen bygger inga städer. Ingen kan erbjuda social infrastruktur genom att förse de nya industrierna med förskolor, skolor, sjukhus och affärer, inte heller finns det någon underhållningsinfrastruktur. Allt som erbjuds är en arbetsplats och ett boende, och arbetskraften hämtas hit för några månaders rotationsjobb.

I dagens Ryssland finns över 300 bruksorter som på liknande sätt löper hög risk att drabbas av försämrade socioekonomiska förhållanden till följd av att den stora produktionsanläggningen på orten läggs ner. Och denna risk är överhängande inte minst för att de industrier som byggdes för ett halvsekel sedan inte klarar konkurrensen i en ny ekonomi med krav på låga koldioxidutsläpp.

Dödens moln

 

Det första varje människa ser som kommer hit med bil, från Norge eller Sankt Petersburg, är de så kallade månlandskapen – utbrända ödemarker där enstaka busksnår överlevt som genom ett under – som uppstått till följd av svaveldioxidutsläppen från smältverken i Nikel och staden Montjegorsk, några av de industrier som drivs av Norilsk Nickel. Brytningen av Norilsks malmfyndigheter i norra Sibirien har också den bidragit till områdets ekologiska utarmning: från 1970-talet och framåt fraktades malmen därifrån hit för smältning, malm som utmärker sig för dess höga svavelhalter.

Sommaren 2007 var det ett tag så illa att invånarna i Nikel undvek att lämna sina hem i över en månad då nordöstliga vindar bar med sig utsläppen från skorstenspiporna rakt till tätorten, medan ett envist högtryck pressade ned de giftiga gaserna mot marken. Men företagets utsläpp har inte enbart drabbat industriernas direkta närområde och Murmansk oblast, utan i hög utsträckning även grannländerna Norge och Finland. I början av 1990-talet engagerade sig stora delar av befolkningen i Nordnorges gränsområden mot föroreningarna: ”Stoppa dödens moln från Sovjet” löd kraven från miljörörelsen på den tiden. 

När läget blev som allvarligast sommaren 2007 översteg föroreningarna högsta tillåtna koncentration med flera gånger maxvärdet och Norge övervägde på allvar att evakuera befolkningen från gränsområdena. Samma hänsyn till lokalbefolkningens hälsa togs emellertid inte på den ryska sidan, och om inte Norge hade tagit upp saken och därigenom väckt uppmärksamhet i internationell press skulle incidenten nog helt ha ignorerats av omvärlden. 

År 2013 hotade Cecilie Hansen, borgmästare i gränsstaden Kirkenes som under årtionden drabbats av utsläppen, med att stämma Norilsk Nickel. Flera andra norska politiker har upprepade gånger föreslagit att bolagets huvudägare Vladimir Potanin bör beslås med reseförbud till europeiska länder tills dess att företagets produktion blir miljömässigt acceptabel. Idag har produktionskedjan visserligen ändrats och malmen som processas här kommer inte längre från Norilsk, men även om de samlade svaveldioxidutsläppen i Murmansk oblast har sjunkit avsevärt sedan det var som värst så uppgår de fortfarande till cirka 70 000 ton per år enligt uppgifter från 2019. 

”När malmen från Norilsk förädlades var det verkligen tufft här”, säger Tatjana Plusnina. ”Smogen gjorde det svårt att andas och det fanns nästan inga träd. Nu är det helt annorlunda, till och med våran kala kulle blir täckt med grönska om sommaren. Naturen återställer sig själv.”

Men Tatjana Plusnina hyser andra farhågor kring ortens framtid. Bolaget har aviserat att en av huvudindustrierna kommer att läggas ned, och därmed kommer många familjer att tvingas flytta.

En ny sorts marknad

 

Bolaget skulle kanske ha fortsatt med sin förlegade produktionsteknik, till priset av några futtiga böter för miljöbrott då och då, om det inte var för att marknaden successivt har börjat förändras. Nickel, palladium och koppar är mycket efterfrågade för produktionen av elbilar och utvecklingen av förnyelsebara energikällor, men Tesla, Apple och andra stora företag på denna växande marknad är samtidigt måna om att de, och råvarorna de använder, ska framstå som miljövänliga och hållbara för att kunna fortsätta locka till sig nya kunder.

”Nya konsumenter på den internationella marknaden för icke-järnmetaller begär en grön profil, och den gruppen kommer bara att växa med ett Europa på väg mot en koldioxidfri framtid”, säger Andrej Zolotkov, ledare för miljöorganisationen Bellona i Murmansk. ”Konsumenterna sätter villkoren. Elon Musk har till exempel ingen brådska att köpa just Norilsk Nickels produkter.” 

Sedan början av 2000-talet har Bellona bevakat industriföroreningarna runt oblastets tre brukssamhällen Nikel, Zapoljarnyj och Montjegorsk. Organisationen följer noga de mätningar som Murmansks meteorologiska och hydrologiska center gör av svaveldioxidföroreningar i atmosfären, och har publicerat flera översiktsrapporter i frågan. 

”Norilsk Nickel strävar efter att verka anständigt för att kunna ta plats på den nya marknaden, de lägger ner gamla industrianläggningar, moderniserar utrustningen och byter ut produktionskedjan”, säger Andrej Zolotkov. “De har visserligen väldigt stora tillgångar av bas- och ädelmetaller och det kommer säkerligen råda stor efterfrågan på produkter som kräver de råvarorna även fortsättningsvis, men huruvida bolaget ska lyckas befästa sin plats på den marknaden, med tanke på alla deras smutsiga anläggningar, är en klurigare fråga.”

Bruksort i väntan

 

Beskedet om nedläggningen av smältverket kom i slutet av 2019 och chockade Nikelborna. Alla som tagit bostadslån fick snabbt se drastiskt sjunkande huspriser i området och en allmän rädsla för vad massarbetslöshet skulle kunna innebära för orten spred sig även bland privata näringsidkare. 

”Nedläggningen av smältverket innebär en psykologiskt komplicerad situation för oss. Vi, våra föräldrar och våra barn har levt med föreställningen att vi alltid kommer kunna arbeta här. Så plötsligt har det fundamentet gett vika. Nu befinner vi oss i ett slags nervpåfrestande väntan: tänk om något går snett, tänk om bolaget inte håller något av sina löften”, säger Tatjana Plusnina. ”Många av mina bekanta som jobbar på smältverket har valt att flytta till Montjegorsk, där bolaget gett dem nya arbetsuppgifter och lovat att hyra lägenhet åt dem i tre år”, berättar hon vidare. Andra hon känner har tackat ja till fortbildning för att kunna gå från smältverket till gruvan: ”Mina bekanta blev naturligtvis chockade när beskedet kom. Ingen ville att smältverket skulle läggas ner, men vad kan man göra? Särskilt när alla som ville ha erbjöds arbete på någon av bolagets andra anläggningar.”

Oron finns ännu kvar, inte minst bland dem som inte har lyckats hitta någon lösning på sin nya livssituation, men Tatjana Plusnina anser ändå att nedläggningen av smältverket är bra – ur ett miljöperspektiv. Även om utsläppen kanske inte oroat henne särskilt mycket på senare år gläds hon åt att de kommer att upphöra helt och hon tror att det på sikt kan innebära att nya jobb skapas i Nikel. Själv har hon bestämt sig att stanna kvar med sin familj. Ifall gruvan i Nikel också skulle läggas ner planerar hon att kanske börja pendla till gruvan i Zapoljarnyj istället, knappa tre mil bort. ”Jag vill bo kvar i Nikel”, säger hon, ”jag gillar verkligen människorna här. Folk är trevliga och vänliga, vi hjälper och stöttar varandra.”

Här ställs man inför ett val

 

Dmitrij Sidorkin är en av de Nikelbor som förlorar sitt arbete när smältverket och den anslutande svavelsyrafabriken läggs ned nu till jul. Han är 45 år gammal och 20 av dessa år har han arbetat på smältverket. Dmitrij är smältare och arbetar i skift på åtta timmar, högst 19 skift i månaden. Liksom många av sina 500 arbetskamrater har han tackat ja till det nya jobb som bolaget erbjudit och för honom väntar därmed arbete just i Zapoljarnyjgruvan. 

”Vissa tackade ja till att byta arbete, några ville gå i pension, medan andra som inte längre ville arbeta åt bolaget istället kommer att få anständiga avgångsvederlag”, säger Dmitrij. Han inser också att en del av hans kollegor kommer att ta med sina familjer och lämna Nikel, men det ser han inte som något större problem, utan snarare som ett led i den allmänna avfolkning av regionen som redan pågått i många år. ”Vår befolkning minskar ändå med 500–700 personer varje år”, säger han, ”men det har inte påverkat samhället så värst mycket, affärslivet har inte krympt, idrotten fortsätter utvecklas och skolklasserna blir allt fler.”

Så länge militärförläggningen och gränsposteringen, som sorterar under säkerhetstjänsten, förblir bemannade, och så länge gruvan är i drift tror han att tillräckligt många människor kommer att bo kvar i Nikel för att skolor, affärer, idrottsanläggningar och lekplatser ska fortsätta fungera och underhållas. Liksom Tatjana Plusnina ser även han att ett stort miljöproblem kommer att lösas när verket läggs ned, även fast det innebär att han själv förlorar jobbet. Liksom många andra ortsbor anser Dmitrij Sidorkin att situationen blivit bättre sedan man slutat smälta malmen från Norilsk.

”Skogen kom tillbaka, det blev mer grönska, smådjur återvände, det blev fisk i åar och sjöar. När smältverket och svavelsyreproduktionen läggs ner blir det ännu bättre och naturen kommer att kunna återställa sig själv snabbare”, tror han. Men han menar också att man måste förstå att liknande företag och anläggningar behövs: ”Metallurgin för andra metaller än järn förutsätter att skadliga utsläpp förekommer. Situationen i Nikel är identisk med alla andra liknande orter. Vi har förstås inte den allra modernaste teknologin, men det är inte bättre i Montjegorsk eller Norilsk för den delen. Jag har däremot aldrig oroat mig för miljösituationen. Här ställs man inför ett val – antingen välstånd och välfärd eller en torftig tillvaro. Jag får en anständig lön för det arbete jag gör”, sammanfattar han.

Dmitrij Sidorkin har två barn, hans dotter är 16 år och vill bli veterinär och sonen har precis börjat skolan. Familjen trivs i Nikel, men Dmitrij hoppas ändå någon gång i framtiden kunna flytta till ett lite varmare klimat: ”Nikel är en liten, ren och lugn stad. Här är det tryggt, barnen går själva till skolan och idrottsanläggningen”, säger han. “I stora städer känner man sig inte lika säker. Dessutom är det fina människor som bor här. Jag skulle dock inte vilja att mina barn bor i Nikel i framtiden, jag önskar att de fick bo i centrala Ryssland där klimatet är bättre. Jag är trött på kölden, mörkret och fukten.”

Skorstenen blir en del av landskapet

 

Pavel Arbuznikov är en annan ung man som är uppvuxen och bor i Nikel. Han jobbar på ”Andra skolan”, en sorts hub för nya företag och satsningar på tillväxt som finansieras av Kola GMK. Pavel är 24 år och skulle aldrig vilja bo någon annanstans, även om han lekte med sådana tankar när han var yngre: ”Här finns allt jag behöver. Jag tycker om att promenera runt, kika in i köksträdgårdar, njuta av bäckens porlande, lyssna på fågelsång och lövens prassel. Det bor många ungdomar här också, men jag gillar inte att festa så mycket”, säger han. “Jag tycker om att gå i skogen och att spela volleyboll med polare. Ärligt talat ser jag inga särskilda problem med att smältverket lägger ner. Ett stort plus är däremot att man äntligen kommer slippa alla gaser och utsläpp”.

 

Pavel tycker visserligen inte att utsläppen varit så kraftiga, de märktes inte varje dag och han retade sig inte särskilt mycket på dem – men, tillägger han, det beror kanske också på att han bott i Nikel sedan barndomen och vant sig vid dem: ”Om du tittar på en skorsten varje dag i 24 års tid så slutar du till sist att se den – skorstenen blir en del av landskapet. Det är svårt att förstå att det snart inte kommer att komma någon mer rök ur skorstenarna.”

Miljöorganisationen Bellonas chef Andrej Zolotkov tror å sin sida att Nikelborna alltid kunnat blunda för utsläppen, eftersom det är en del av alla bruksorters särdrag. Människor bor, jobbar och lever med fabriken som en ofrånkomlig del av sin tillvaro. Hela orten är direkt eller indirekt införlivad i bolagets verksamhet. Andrej Zolotkov är försiktig vad gäller att göra prognoser kring Nikels framtid nu när verken lägger ned. Han menar att det finns flera olika faktorer som spelar in. Dels ligger orten nära norska gränsen och norrmän kommer jämt och ständigt hit för att shoppa, handla mat, gå till tandläkare, skönhetssalonger, frisörer och så vidare, och gränshandeln kommer troligen att fortsätta. Dels planerar man att utveckla turistnäringen i Nikel i och med att Arktis har blivit alltmer efterfrågat som turistmål. Dessutom, menar han, är nya företag på väg att etablera sig. Det har redan tillkännagivits att en ny produktionsanläggning ska öppna som kommer att använda slam från industrierna för att tillverka ett pulver som fungerar som slipmedel för bearbetning av metallytor, till exempel fartygsskrov. Bara denna anläggning i sig förväntas skapa upp till 60 nya arbetstillfällen. 

Fler nya arbetstillfällen behövs också för att Nikel ska klara sig på längre sikt. När verket lägger ned nu till jul får personalen därifrån möjlighet att flytta tack vare stöd från bolaget. Men de underleverantörer som betjänade smältverket och säkrade dess verksamhet hamnar i ett svårt läge eftersom bolaget inte är skyldigt att kompensera dem på något sätt. De kommer inte att få vare sig några extra utbetalningar eller förmånliga lån. Om inte de lyckas hittar nya sätt att försörja sig riskerar Nikel att förvandlas till en typisk småstad med övergivna ödehus.

 

Anna Kireeva

är miljöjournalist baserad i Murmansk. I sina reportage skildrar hon livet och utvecklingen i den arktiska regionen. Kireeva är lärare och expert inom miljöjournalistik, medförfattare och medredaktör till flera rapporter och skrifter om miljöproblem i Arktis. Sedan 2015 leder hon nätverket Barents Press Ryssland, som strävar efter att utveckla journalistiska samarbeten i Barentsregionen.

Översättning från ryska: German Ivanov

född 1955 i Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad) och har bott i denna stad i hela sitt liv. Sedan 1990 har han frilansat som svensk–rysk tolk och översättare och deltagit i en rad samarbetsprojekt mellan Ryssland och Sverige.