I äventyrsberättelsen Mysteriet i Lappmarken av Bertil Seebach från 1953 skildras ett norrländskt landskap och dess befolkning bokstavligt talat från ovan när en pilot blickar ner på den till synes efterblivna landsändan: ”Omedvetna om nutidens förnämliga navigationsmedel hade det enkla nordfolket tänt eldar ett par mil neråt kusten för att vägleda oss. Jag kände mig rörd, när jag såg de röda flammorna långt under Stinsonplanets vinge. Folkets omtanke gjorde mig sentimental. Elden spred sig, tyckte jag, som ett rött kärlekssken till de grå gårdarnas folk i norr, till folk som läste sin tidning en månad efter utgivningsdagen och till barn som aldrig sett ett tåg och bara hört talas om bilar.”

I essän ”Ett förmyndarskap släpper — om bilden av Norrland i ungdomsböckerna” ur Provins nummer 1/1991, ett nummer som ägnades åt barnboken, citerade författaren och bibliotekarien Gerda Helena Lindskog ovanstående passage ur Seebachs pojkboksäventyr. ”Bara från luften”, skrev hon, ”kan man ogenerat beskriva ett landskap och dess befolkning så svepande som Seebach gjort i denna berättelse […] om ett par västkustingenjörer som tillsammans med sina söner prövar en nykonstruerad reabåtmotor i en lappländsk vildmark”. (Artikeln ifråga aktualiserades igen i och med Lindskogs omfattande bibliografi Norrbarn: Norrland i 1900-talets svenskspråkiga barn och ungdomslitteratur, H:ström, 2013).

Lindskog tog Mysteriet i Lappmarken som ett komiskt exempel på en mer generell problematik, nämligen att norra Sverige i barn- och ungdomsböcker under lång tid främst skildrades av sörlänningar och turister; malmletare, fjällvandrare, inflyttade lärare, präster med flera. Till turisterna räknade hon även infödda norrlänningar som förlade sina berättelser till en för dem själva ”mer eller mindre exotisk samisk miljö”.

Detta förändrades först med den på 1980- och 1990-talet verksamma författargenerationen: 90 procent av alla författare som under 1980-talet skrev om Norrland för barn var själva födda här. De flesta valde att förlägga handlingen till sin egen barndom, vilket alstrade motbilder till alla grovkorniga karikatyrer, men, sammanfattade Lindskog läget i landet i början av 1990-talet: ”det har också inneburit att vi har brist på samtidsskildringar.”

Idag har onekligen även den bilden förändrats. Svenska Barnboksinstitutet, som gör en årlig genomgång av all barn- och ungdomslitteratur som utgivits i Sverige, konstaterade i fjol att ”2017 framstår som ett år då de aktuella samtidstendenserna speglas i särskilt stor utsträckning”. (Bokprovning 2019, som tittar på 2018 års böcker, var inte klar när detta nummer gick till tryck.) Samtidens genomslag har bland annat inneburit en stor andel titlar om flykt, rasism, sexualitet och könsidentitet, men också en stigande flodvåg av böcker som berör klimatet. En annan intressant spaning i Bokprovning 2018, särskilt ur Provins perspektiv, var det ökade intresset för att skildra skogen. I 2017 års utgivning spelade skogen en central roll i omkring 200 titlar. Skogen fungerar i många fall som en plats utanför tiden, där man slipper vardagens alla problem, men genom klimatkrisen har även den blivit en plats där klockan tickar allt högljuddare. Den kan vara en plats för förändring och vuxenblivande, men också en hotfull hämnare mot mänskligheten. Samtidigt har Bokprovningen visat att skogen och landsbygden ofta skildras som platser man vill fly ifrån.

I essän ”Barnen, orden, skogen” skriver Maria Jönsson om ett antal barnböcker av norrländska författare som har placerat handlingen i skogen. ”Den täta kopplingen mellan ord och skog är dock inte unik för vår samtid utan har rötter långt tillbaka i tiden” konstaterar hon, och finner två stigar som bär åt väldigt olika håll: ”Å ena sidan utgör skogen ett hot mot barnsubjektet, å andra sidan är den en plats där barn kan vara fria och utforska tillvaron.” Men Jönsson hittar också en tredje stig, en som inte trampats upp av människofötter, i några av Anna-Clara och Thomas Tidholms böcker, där skogen själv är subjektet och spelar huvudrollen.

Anna-Clara Tidholm är dessutom numrets konstnär och Provins gläds åt att presentera ett urval målningar och teckningar ur några av hennes älskade bilderböcker. Faktum är att Tidholm även medverkade i tidigare nämnda nummer av Provins från 1991, och i en intervju med dåvarande redaktören Gunnar Balgård beskrev hon sin egen estetiska vision: ”Man ska göra bilder som barn förstår. Och såna som dom undrar över”, sa hon: ”Barnböcker ska vara naivistiska. Om böckerna blir för vuxna är det inte riktigt.” Tidholm skildrar världen så som den kan te sig för barnet, inte barn som de beter sig enligt oss vuxna — en lyrisk och uppmärksamhetsfångande perspektivförskjutning i bild och text.

”Det finns en koppling mellan poesi och bilderbokstexter”, sa Gunna Grähs vid seminariet ”En fanfar för bilderboken” under Littfest 2018. En diktande bilderboksskapare som medverkar i numret är Lena Sjöberg, som här presenterar fyra dikter på anarkistiska versmått i samma anda som hennes myllrande Under ett rabarberblad — verser för människor och djur (Rabén & Sjögren, 2016). Poeten Tove Mörkberg visade i sin debut Barnen (Brombergs, 2013) hur självklar, oroväckande och maktlös tillvaron kan gestaltas om man tar barnperspektivet på största allvar. Med ”Mormor och jag” bidrar Mörkberg här med en lång dikt som kan läsas som ett bilderboksmanus för alla åldrar, med barnbarnets blick på världen och mormoderns hand som karta och kompass: ”När vi åker tåg / mormor och jag / flyger världen utanför förbi / och träden vill springa ikapp / men de har sina rötter / fast i jorden”.

Kopplingen mellan barndom, plats och äldre generationers muntliga berättande framträder i flera texter, och man kan få intrycket att mor- och farmödrar är särskilt viktiga för att upprätthålla detta band. Patricia Fjellgren påminner om vikten av högläsning på samiska för att bevara språk och berättelser: ”Áhkku muital eanet! Farmor berätta mer”, vädjar brorsonen vid läggningsdags: ”Och farmor berättar mer.” Filmaren Oskar Njajta Östergren återvänder till sin barndoms landskap, där han lärde känna sin farfars morfars morfar, och reflekterar kring vad det innebär för barn att få ta del av kulturella uttryck där ens egen värld får vara norm.

Ett nummer som sätter barn och unga i centrum skulle vara ofullständigt utan att unga skribenter fick tolka existensen ur sitt perspektiv. Provins presenterar två debuterande poeter, båda födda 1999. Naturens sårbarhet och oro för en stundande undergång mullrar i bakgrunden i Alva Furemans dikt ”Fjäll”, medan de associativa underströmmarna i ”Törstande vågor” av Maisam Nazari väcker minnen av flykt från ett krigsdrabbat land, vilket den unga poeten har egen erfarenhet av.

Under vår återkommande vinjett Omläsningen skriver Hervor Sjödin om Barnen ifrån Frostmofjället, en barnbok som verkligen skildrade norrländska barn som komplexa och viljestarka individer. Sjödin ser bland annat paralleller mellan Sveriges bemötande av de ensamkommande barn som kom till Sverige hösten 2015 och Frostmobarnens mödosamma resa. På samma tema beskriver regissören Sofia Norlin, vars mor som barn kom till Sverige från krigets Finland, mötet med några ungdomar hon arbetar med i Paris: ”Jag regisserar på svenska med afghaner i Paris. Sverige är ert barndomsland. Ni kom till Sverige som tonåringar. Men trots köpcentrum som flödar av mjölk och honung i milsvida öppna landskap, så sa Sverige nej. Ni fick inte plats.”

I Mirja Unges novell ”Vatten” vägrar en person dela med sig av en enda droppe när det knackar på i villaområdet och en grupp hemlösa personer ber om att få fylla sina dunkar. Vattnet spelar också en central roll i Mats Söderlund hyllade fantasyserie Ättlingarna (Rabén & Sjögren), en trilogi om en närbelägen framtid där bristen på vatten har drivit människor över hela jorden på flykt. I kampen för överlevnad lär sig en grupp ungdomar från Skelleftehamn att äldre folktro och mytologi rymmer mer än bara några korn sanning. För Provins har Söderlund skrivit en novell som anknyter till handlingen i den tredje och avslutande delen av trilogin, Flykten, som utkommer 2020. ”Pojken Strål 1524” bygger på sagan om Finnforsrövarna, men myten får en grym omtolkning, som pekar mot ett för numret övergripande tema: naturens vedergällning.

Det finns ingen anledning att ålderskategorisera den ALMA-vinnande Shaun Tans författarskap, som uppmärksammas under vinjetten Utsikten. Men de anklagelseakter som riktas mot människan i den aktuella boken Berättelser från innerstaden rymmer klart mer sympati för barn än för oss vuxna som bär ansvaret för hur vi har utnyttjat och utrotat planetens djur, vilka här spökar och bryter sig fria: ”den största förbannelsen för varje djur är att vara värt pengar för människan”, skriver Tan.

Piloten i Seebachs Mysteriet i Lappmarken skulle inte klara sig länge i dagens barn- och ungdomslitteratur: att flyga privatjet för att provköra en nykonstruerad reabåtmotor i en fjällsjö, det är inte något dagens unga läsare ser med blida ögon på. Men kanske kunde iakttagelsen av barn ”som bara hört talas om bilar” istället läsas som en utopi, som en bild av en framtid där äldre generationer berättar myter vid lägerelden för sina barnbarn, eller barnbarnsbarn, om en skrämmande tid när människor förstörde jorden med bilar och flygplan och naturen tvingades ta till självförsvar? Kanske är det de berättelserna som skrivs här och nu?

Välkommen till Barndomsland.