Nils-Aslak Valkeapää, Áillohaš, eller Áilu, som han själv kallade sig, Fåglarnas barn, är en portalfigur inom samiskt kulturliv. Hans konstnärskap och gärning låter sig knappt sammanfattas: poet, jojkare, bildkonstnär, musiker, skådespelare, fotograf, ljudkonstnär och skulptör, men också förläggare, mentor, aktivist och kulturell organisatör, verksam lokalt och globalt i arbetet för urfolkens upprättelse och självbestämmande. Det är svårt att överskatta hans litterära insatser, hans bidrag till den dekoloniala kampen, eller hans framsynta oroslarm om klimathotet mot de nordliga vidderna. Men som alla andra var Valkeapää också del av ett sammanhang. Han trädde fram i en politiskt turbulent tid tillsammans med en hel generation av banbrytande samiska konstnärer och aktivister som haft en enorm inverkan både socialt och kulturellt.

I år har det gått 20 år sedan Nils-Aslak Valkeapää gick ur tiden vid 58 års ålder, och 30 år sedan han tilldelades Nordiska rådets litteraturpris för Beaivi, áhčážan (Solen, min far), den rikt bildsatta diktbok som utgör en centralpunkt i hela konstnärskapet. Provins inleder detta märkesår, som även markerar början på tidskriftens 40:e årgång, med ett helt nummer om arvet efter Áillohaš.

Sigbjørn Skåden och Linnea Axelsson noterar båda i sina bidrag till numret att det finns en sorts pendelrörelse i Valkeapääs poesi, en välbalanserad förbindelse mellan värme och inkludering å ena sidan och hårdhet och orubblighet å andra. Ett precist, milt och förtroligt bildspråk, och en utåtriktad, vass och välfunnen kritik av kolonialism och rovdrift. Denna pendelrörelse omfamnar på sätt och vis hela konstnärskapet. Áillohaš bröt tabun och trampade upp nya stigar, men förvaltade också traditionellt kunnande och hantverk. ”Under en tid när jojken var bannlyst, i det närmaste förbjuden från det offentliga rummet, gav han ut den på skiva” skriver Sofia Jannok, medan poeten Inghilda Tapio i Malin Nords långa reportage vittnar om att ”hans jojkar gav en suck av lättnad, och övertygelsen om att det vi har är vackert.”

Valkeapääs konstnärskap genomsyras av ett ekofilosofiskt tänkande, en intim förståelse för relationen mellan människan och markerna. Konstnären Britta Marakatt-Labba beskriver i sitt bidrag hur Áillohaš i grund och botten ville förmedla samma sak i sin bildkonst som i sin poesi, musik och jojk, att han försökte gestalta livet och landskapet i sina hemtrakter: ”Årstidernas växlingar, fåglar som återvände till Sápmi på våren. ’Skábma’, den mörkaste årstiden, med olika skiftningar och norrskenets dansande på himlavalvet.”

Tack vare stiftelsen Lásságámmis arbete med att förvalta Valkeapääs oeuvre kan Provins i detta nummer presentera ett urval av målningar, fotografier och installationer som visar på en bred praktik, men som också låter ana en röd tråd i skapandet oberoende av teknik, form eller tidpunkt.

Inom samisk kultur utövas enskilda konstformer mer sällan som avskilda fält, allt hänger samman enligt en holistisk världsbild, och det är vanligt bland konstnärer och kulturarbetare att ägna sig åt flera olika uttryck. Det gäller även för Niillas Holmberg och Inger-Mari Aikio, två framträdande röster ur yngre generationer som influerats av Áillohaš, vilka båda bidrar till numret med nyskriven poesi.

I förordet till diktboken Vidderna inom mig, den svenska översättningen av samlingsvolymen Ruoktu váimmus, skriver Mia Berner att Áillohaš är föga intresserad av att ”tävla på den svenska diktens arena” utan främst av allt strävar efter att nå samerna i Norden: ”Det är deras identitet han vill bidra till att vidmakthålla, stärka, själv hämta kraft ifrån. […] Om det sen skulle slumpa sig så att en och annan icke-samisk läsare hittar något eller rentav känner igen sig i texten, lär författaren inte ha någon invändning. Så globalt och så beskedligt är den svenska versionen tänkt.” Det är emellertid uppenbart att Valkeapääs författarskap förtjänar en framträdande plats i nordisk litteraturhistoria. Men de verk som översatts till svenska, eller ”skandinaviska” som Solen, min far, är sedan länge slutsålda och svåra att få tag i. Mot den bakgrunden är vi extra stolta över att här få presentera i sin helhet den till svenska tidigare oöversatta Ritnoaivi ja nieguid oaidni – Rimfrosthuvud och drömsynen – den enda pjäs Áillohaš hann skriva, en nō-teater som hade urpremiär i Japan 1995.

Med orden ”Buorre beaivi kära vän” hälsas läsaren på de första sidorna av Vidderna inom mig, och jag lånar detta varma välkomnande till vårt specialnummer om Áillohaš, blåhaken:

 

För en stund söker jag tillflykt hos dig

för en stund öppnar jag mitt hjärta

kryper in i dina tankars varma famn

för en stund

ge mig trygghet

bred ut vingarna