Provins fyller 40 år! Med undertiteln ”Nordsvenskt magasin” började Norrländska författarsällskapet, som det då hette, att 1982 ge ut den litterära tidskriften Provins: ”Det tidskriftsnummer Du håller i Din hand är ett provnummer” stod det i ledaren, som lämnade öppet om det skulle bli några fler nummer överhuvudtaget och betonade att det mycket väl skulle kunna ske under ett annat namn om så skulle bli fallet. En sak tyckte man sig däremot kunna slå fast: ”Att det finns behov av en bred norrländsk kulturtidskrift är ställt utom allt tvivel”.
Vad en norrländsk kulturtidskrift kan och bör vara är något vi fortfarande prövar med varje enskilt nummer. Varje utgåva och varje tema är i någon mån en förhandling eller ett påstående om vad en norrländsk litterär tidskrift egentligen är.
Bilden av Norrland har kanske på vissa sätt förändrats över tid, men skrämmande mycket är sig ändå likt: både vad gäller hur Norrland betraktas och behandlas av regering, riksdag och storstadspress, liksom hur stereotypa litterära och konstnärliga skildringar gestaltar livet, människorna och livsvillkoren här. Å andra sidan har den avfolkning som länge präglade debatten på sista tiden i stället bytts mot skimrande löften om en ny industriell revolution i norr, med en grön omställning som svar på allt från arbetslöshet och avfolkning till hur man undviker klimatkatastrofen. Hur denna omställning ska gå till utan att leda till konflikter och motsättningar i lokalsamhällen, och utan att ytterligare bidra till ett kulturellt folkmord i Sápmi, tycks makthavarna och gruvkramarna däremot inte ha några svar på.
Det finns ju så mycket plats uppe i norr! När man nu funnit nya rikedomar i nejderna är det väl bara för folk att flytta på sig lite? Jo tack – ännu en gång… Ett nytt Klondyke, eller vårt eget Västindien – den koloniala råvaruromantikens bildspråk är sig påfallande likt.
Nå, där Provins under decennier så gott som ensamt fick genomföra sina litterära utgrävningar, eller provborrningar om ni så vill, i den norrländska myllan och berggrunden, tycks större delar av kultur- och samhällsdebatten sedan en tid ändå vara (yrvaket) införstådd med att det kan ha ett pris att slå dövörat till och nonchalera behoven, erfarenheterna, tankarna och åsikterna hos människor i norra Schwärje, på landsbygd, glesbygd och i mindre städer.
Men det där ska vi inte älta mera nu.
När vi började planera detta ”jubileumsnummer” hade vi en sak klar för oss: vi ville blicka framåt, inte bakåt! Vi efterlyste därför texter av ”unga norrlänningar”, i detta fall definierat som personer födda efter millennieskiftet och bosatta (eller uppvuxna) i Norrland. Inga andra kriterier än ålder och geografi alltså: ingen tematik, inga format eller genrer att förhålla sig till. Vi har fått in mängder av bidrag och det har varit sällsynt svårt att välja. Till sist återstod 15 unga norrlänningar, varav de flesta är debutanter – röster ur en ny generation poeter, författare, serietecknare och konstnärer – som vi är stolta att presentera i detta nummer!
Flergenerationsperspektiv och relationer över generationsgränser präglar många av bidragen till numret. Man kunde spekulera i om sådana relationer får en mer trängande och angelägen karaktär på grund av den brytpunkt ungdomstiden är, eller om det snarare är ett uttryck för den brytpunkt som pandemin har varit. Många av oss har förlorat äldre anhöriga under pandemin, och banden mellan generationerna har på så vis brustit i förtid, medan många äldre förlorat jämnåriga vänner och livspartners. Tyvärr har mycket av sorgearbetet dessutom omgärdats av ensamhet och uteblivna avsked, i stället för den gemenskap, om-sorg och minnesvård som behövs så väl. Det lämnar en lång skugga åt oss att värma varandra i, med en låg vårvintersol på andra sidan talldungen, när vi nu förhoppningsvis går in i något nytt.
”Det är alltid bara en fråga om tid”, skriver Alva Danielsson i sin text ”Där älvorna inte längre dansar”, i vilken hon skildrar den smärtsamma återkomsten till en plats som varit av stor betydelse för flera generationer, men som nu sargats av hyggesbruk: ”I vilken skog jag än går, vet jag att det bara är en fråga om tid innan den försvinner.” Flergenerationsperspektivet och relationen till platsen gör sig också påmint i Lilla Augustprisvinnaren Mirja Flodins novell ”Gammpajk”, där en man som blivit kvar i barndomshemmet brottas med sina känslor för resten av familjen som har lämnat platsen och honom kvar där. Är han utlämnad till upprepningens tvång, att bli som sin far, eller finns där också en upprepningens befrielse i att själv välja platsen och att stanna? Även hos Moa Backe Åstot, nominerad till Augustpriset 2021 i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok och dessutom till Norrlands litteraturpris i samma kategori, står det intergenerationella i fokus. Här bjuds vi på en försmak ur ett pågående romanprojekt med prosastycket ”Áddjás kolt”, där áhkkos och áddjás koltar i samband med morfaderns begravning visar sig bära på identitet och tillhörighet, men också längtan och begär. Serietecknaren Siri Nuottaniemi skildrar å sin sida i ”Kris på Pilgatan” ett författarsamtal som släpper lös en flodvåg av känslor kring hur den äldre generationen bestulits på språk och minne. Men här finns också ett löfte om den läkande kraft som litteratur, samtal och dekoloniala praktiker kan ha.
Numrets två stora block, Unga norrlänningar och Generationer, hänger sålunda tätt samman. Det som avgränsar dem gentemot varandra är just urvalsprinciperna för det första blocket, att vara född hitom millennieskiftet. I vårt andra block har vi istället försökt hitta en bredd av röster sett till ålder. Faktum är dock att även bidragen i det block av numret som vi kallar Generationer även till innehållet präglas av just den tematiken: band som prövas mellan barn och förälder, kunskaper och minnen som går i arv mellan barnbarn och mor- och farföräldrar, eller relationer till och omsorgen om platser som gått i arv ännu längre än så.
Under rubriken Generationer finner läsaren flera skribenter som har bidragit till Provins över lång tid. Mikael Niemi medverkade exempelvis redan i nr 1/1982! I detta nummer publicerar vi hans dikt ”Till de sjungande männen”, i vilken Niemi likt en tornedalsk Garcia Lorca gestaltar minnet av en resa till Diyarbakir där ”smärtan från tusen byar” stiger genom struparna med ”sången som en skjorta / som nästa man drar över sig, och nästa / tätt emot hudens Kurdistan”.
Även Katarina Kieri, som i detta nummer skriver under vinjetten Omläsningen om Norrbottensförfattaren Anna Rönnqvists stora släktepos, har bidragit rikligt till Provins genom åren, både som skribent och genom Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr. I Rönnqvists romantrilogi, Solvåren, Stenstrand och Charlotta Johanna finner Kieri ”ett tankemönster som förs vidare, en röd tråd som vid sidan av allt praktiskt kunnande spinns från kvinnogeneration till kvinnogeneration, och så småningom utvecklas till en önskan om förändring, en annan rättvisa som inte dömer de kvinnor som fött barn utanför äktenskapet medan männen går fria.” I vad som ser ut som en tanke tycks en av numrets ”unga norrlänningar”, Sara Isaksson, nysta vidare på samma röda tråd i sitt bidrag: ”Jag vill bli gammal och tänka på Albertina / min morfars mors mor / och att allt hon ville var att barnen skulle få det bättre / Bättre än tidigare / Jag vill plocka upp potatisen ur jorden och veta / att det fick vi”.
Men mellan generationer finns givetvis också konflikter och slitningar som kan tyckas omöjliga att överbrygga eller laga. Livsval som äldre generationer inte kan begripa och inte heller tycks vuxna nog att försöka förstå. Sorg och vrede över hur det blev, hur ens föräldrar fick det. Att en aldrig kan göra något åt föräldrarnas, morföräldrarnas, barnens tillkortakommanden. Att inte kunna förstå varandra. Konfrontationer till synes utan vägar till försoning.
Försoning, ett tema Provins kommer att återkomma till senare i år, rör inte bara de personliga relationerna, utan även strukturella orättvisor och maktrelationer. Att det är ett och samma vatten, i synnerhet när det gäller hur svenska staten i sin koloniala exploatering av Sápmi har hotat ta död på språk, minne, kultur och identitet, visar Oscar Sedholm i sin djupt personliga essä ”Gieregen nuelesne – Under ytan”. I denna text, som är den första delen av tre, skriver Sedholm om en resa han gjorde med sin mormor, morfar och mamma ut på sjön Sejmajaure i Tärna, Storumans kommun, för att besöka släktens hemtrakter – som lagts under vatten.
”Gamla tidens Provins är väl saligt glömd nu och den saknades väl f ö av få när den gick hädan någon gång i början av 60-talet”, skrev författaren Sven O. Bergkvist i Provins nr 2/1982. Just det: om än Provins nu firar 40 år i föreliggande form, med en stadig utgivning på fyra nummer per år i fyra decennier, så startades redan under 1950-talet en tidskrift med samma namn och till stora delar samma ärende. ”Det var inte så att vi hatade stockholmare och stockholmsförfattare. Men vi ville inte acceptera några diktat om hur litteraturen skulle se ut och inte se ut. Vi ville skriva utifrån oss själva och våra egna miljöer”, minns Bergkvist, som var en av tidskriftens grundare, och citerar i sin minnesteckning ur ledaren till det första numret av den andra årgången av den första inkarnationen av Provins, från 1954: ”[R]edaktionen av Provins skulle känna sig ytterligt tillfredsställd om den kunde bidra till en ökad kulturell aktivitet utanför storstäderna, kanske rentav inspirera till debatt…”
Så hette det när det begav sig den gången. Ett ödmjukt anspråk som vi alltjämt skriver under på.