”Vi ger oss av när vattnet kommer / närmare” skriver poeten Paulus Utsi, vars liv och historia kan sammanfattas med uttrycket ”upprepad fördrivning”. I sin text om den samiska poeten beskriver Birgitta Östlund Weissglas hur han fick uppleva tvångsförflyttningar och dränkta renbetesland till följd av en kolonialistisk politik och exploatering av naturresurser.
Att finnas till är att ha en relation till andra människor, och minnet är centralt i jojken. Att bli ihågkommen betyder att man lever även om inte hjärtat slår” skriver Inghilda Tapio i sin text om en annan dikt av Utsi. Även om inte hjärtat slår lever poeterna vidare genom sina dikter, i minnet och genom de relationer som uppstår mellan läsaren och dikten.
Årets andra nummer av Provins med tema Lyrik 1950–2000 tar vid där Provins nr 2/2013 slutade. 2013 lyfte dåvarande redaktören Erik Jonsson fram ett urval norrländska poeter verksamma under första halvan av 1900-talet. En viktig utgångspunkt i arbetet med detta nummer har varit relationer mellan poeter, och vi har bland annat bjudit in samtida poeter att skriva om sina förhållanden till andra norrländska diktare.
Joar Tiberg skriver om sin relation till och brevväxling med den äldre kollegan Folke Isaksson och menar att det finns en solidaritet mellan författare och konstnärer från norr. Genom en samplingsdikt med rader ur Isakssons samling Det gröna året, öppnar Tiberg för nya ingångar till poeten och samtidigt uppstår nya relationer i mötet mellan de tre poeterna som står som diktens avsändare.
Vi har gjort nedslag under andra halvan av 1900-talet och valt ut dikter av skilda poeter, och även om fokus ligger på norrländsk poesi så rymmer detta nummer rörelser mellan flera olika språk och platser. Det ”norrländska” befinner sig lika självklart vid Tjulträskets strand i Västerbotten, som på Gotland eller på andra sidan Atlanten.
Den första Provinsredaktören, Gunnar Balgård, bidrar med en större översikt över framväxten av poesin i norr under perioden. Han hakar vid i det tidigare temanumret kring lyrik och inleder med att berätta om poeten Lars Englund, som han betraktar som en ”portalfigur” kring vilken det skedde ett slags uppvaknande. Balgårds text rymmer flera av de debuterande poeterna i norr från 1950-talet till mitten av 1970-talet och lyfter förutom de mer självklara namnen också fram några i sammanhanget lite mer oväntade, som Beppe Wolgers och Torgny Lindgren.
Vi inleder dock numret i slutet av temats tidsperiod: ”När Pär Hansson debuterar 1998 tickar det andra millenniet mot sitt slut och platsen han frammanar tycks övergiven av moderniteten, som varit där och vänt och lämnat kvar enbart bråte.” Kritikern Ann Lingebrandt uppmärksammar den bakåtgående rörelsen i Pär Hanssons debutdiktsamling Ruckel, hur poeten är ”enträget uppfylld av det förflutna och smärtsamt medveten om återvändandets omöjlighet.” Utifrån Hanssons poesi tecknar hon sedan drag hos flera av 90-talets norrländska poesidebutanter, bland annat Katarina Kieri, Roger Melin och Eva Sjödin, och betonar hur flera av denna tids framträdande poeter har anknytning till Norrland.
En av de äldre poeter vi gör nedslag hos är Siv Cedering från Överkalix. Hon emigrerade med sin familj till USA i tonåren, och kom att bli en uppmärksammad röst i det nya hemlandet när hennes första diktsamlingar gavs ut under 1970-talet. Efter hennes död fick Forskningsarkivet vid Umeå universitet hämta ett stort efterlämnat material i USA och Cedering har nu ett eget arkiv, som endast delvis är ordnat och förtecknat.
Cedering har själv beskrivit sin poesi som att dikten är som ett brev riktat till någon. Just ordet ”Letters” förekommer också i flera av hennes engelska titlar på diktsamlingarna. I detta nummer presenterar vi ett brev adresserat till den svenske kollegan Olof Lagercrantz som hon förde en längre brevväxling med, samt en nyöversatt dikt tillägnad densamme. I brevet berör Cedering framför allt sitt eget skrivande och hon beskriver sitt förhållande till bokstaven X, som återfinns i platsnamnet Kalix, samt vikten av denna bokstav i hennes tillblivelse som poet.
Erfarenheten av att resa och röra sig ute i världen men samtidigt behålla en stark relation till sin födelseort har även numrets konstnär, Vera Frisén, som beskrivs som den norrländska nattens målarinna. Hon föddes i Umeå 1910, och även om hon under sitt liv flyttade runt, både i Sverige och utomlands med sin man som var yrkesofficer, återvände hon i sitt konstnärskap ständigt till det västerbottniska landskapet och den särskilda atmosfär som kan upplevas en försommarnatt, ute på en åker eller längs Umeå älvdal.
Vid en älvdal längre norrut, i byn Ammarnäs där Vindelälven rinner ut i sjön Gautsträsk på sin väg nedströms, tar Jesper Svenbros diktsamling från 1993, Samisk Apollon, plats. Svenbro har själv tillbringat mycket tid där och diktsamlingen rör sig framför allt kring sjön Tjulträsk och Rödingvik, där Orfeus ”doppade kolten i / Tjulträsk / och lysande blå gav sig västerut, mot fjällen ’bortöver’.” Provins presenterar i detta nummer några tidigare opublicerade dikter av Svenbro, från samma tid som Samisk Apollon. Svenbro förenar antikens myter med den västerbottniska fjällvärlden och de samiska traditionerna, och återvände 2014 till sin bok och gjorde tillsammans med konstnären Stefan Wallmark, som målat omslaget till boken, ett gemensamt projekt i form av en utställning och uppläsning.
En av redaktörerna för Provins, Helena Fagertun, återvänder i en essä till Samisk Apollon, som hon först läste under sin gymnasietid. Hon beskriver hur Svenbros dikter gjorde litteraturens förmågor synliga, ”hur dessa texter på en och samma gång förmådde likställa och förskjuta olika kulturer, språk, texter, myter och platser.”
Under vinjetten Utsikten berättar poeten Jeny Rengman om sitt möte med den brasilianska poeten Ana Christina Cesar. I sin presentation av Ana C, som hon ofta kallas av sina läsare, beskriver Rengman läsningen som en intensiv förälskelse, hur dikterna och översättandet av dem leder in i sömnlöshet och en upplevelse av berusning. Diktandet under den tid då Ana C var verksam kom att kallas ”poesia marginal”, poesin i marginalen. Sträng censur rådde i den dåvarande militärdiktaturen i Brasilien 1964–1985, men poeterna tryckte och sålde själva sina dikter på torg, barer och uppläsningar och nådde på så sätt ut.
Vattnet stiger och tränger undan människor och boplatser i Paulus Utsis dikter. Utöver de påtvingade förflyttningarna som han upplevde under sitt liv kom han genom sitt skapande att resa mycket och delta vid olika internationella sammankomster för poeter. Hans diktande bidrog till ökade insikter om samers villkor och han medverkade bland annat vid en poesikonferens i Bryssel där frågor om minoriteters rättigheter i Europa aktualiserades.
Siv Cederings rörelser mellan länder och språk hade andra orsaker men gjorde henne till ”en världsförfattare som ägde förmågan att löda samman landskap”, som Erik Jonsson skriver i en essä i Provins nr 2/2014. Platser som geografiskt är vitt skilda, kan samtidigt stå i ett nära förhållande till varandra. I ett brev till ”en annan älvsbo” från Norrbotten, poetkollegan Folke Isaksson, skriver Cedering om den plats där hon bodde den sista tiden av sitt liv, en kustby vid Atlanten i East Hampton utanför New York. Hon har utsikt över en vacker havsvik: ”[O]m jag tittar till höger ser jag tallar men vet att dånet jag hör är Atlantens vågor, bara en kilometer åt det hållet. […] Amagansett är ett indiannamn som betyder ’gott vattenställe’, jag flyttade hit medveten om det och att det hade med både den ovan nämnda boken [Cup of Cold Water, 1973] och Kalix älv att göra. / Så har vi båda flyttat till en annan strand än den där vi vuxit upp?”