”När ska jag åka hem igen?”, frågar diktjaget i Marian Bergroths prosalyriska barndomsskildring ”Välfärdssamhället”. Dikten utspelar sig för några decennier sedan i ett fosterhem i Hälsingland, men det skulle lika gärna kunna vara i vilket -land som helst.

Längre tillbaka i tiden flyttar ett par systrar med sin familj till en liten by i Jämtland. Boken är Ing-Marie Erikssons Märit, känd och ihågkommen främst för att vara det enda skönlitterära verk som fällts för tryckfrihetsbrottet förtal i Sverige. När Malin Nord i detta nummer av Provins gör en omläsning av romanen blir hon ”påmind om att en text kan ta över ens kropp och sinnen” och det framstår som obegripligt för henne att boken inte är mer känd. Nord håller själv på att färdigställa sin kommande roman Barmark, som utspelar sig på ungefär samma plats och i ungefär samma tid som Märit, och hon beskriver hur ”längtan efter en mor och efter att få tillhöra en plats [är] två drivkrafter som hänger tätt samman”.

Malin Nord har även gjort en kompletterande intervju med juristen Dag Wetterberg som tror att Märit troligtvis hade fällts på samma grunder även om målet hade ägt rum idag. Gränserna för det privata har dock flyttats sedan 1965 då romanen publicerades.

Det var inte meningen från början, men ju längre jag kom i arbetet med föreliggande nummer desto mer kom det att handla om distinktionen mellan fiktion och verklighet, ofta utifrån perspektivet att skriva om sig själv och andra litterärt.

Kent Lundholm och Anna Sundström Lindmark bidrar med varsin text om sina respektive erfarenheter just av att skriva om sig själv och andra: Lundholm i självbiografin Spring Kent, Spring! och Sundström Lindmark i boken om sin farfar, Alimak-grundaren Alvar Lindmark. Gemensamt för bådas erfarenhet av det autofiktiva skrivandet är hur det inte bara är verkligheten som ger stoff åt litteraturen utan att också fiktionen efterhand påverkar verkligheten. När Lundholm precis har lämnat in slutkorrekturet till boken om sitt svindlande liv tar livet ännu en gång en vändning och han rasar ihop av en stroke: ”det var på håret jag överlevde – igen”

I Anne Marie Têtevides romaner är det däremot snarare platserna än personerna som hämtas från verkligheten. Flera av hennes romaner har som utgångspunkt platser där författaren själv bott eller vistats mycket, platser som hon älskat och sedan förlorat. Av den danske kritikern Klaus Rothstein har Têtevide beskrivits som ”en av de bäst bevarade hemligheterna i dansk litteratur”. Man skulle kunna hävda att hon fram till nu också har varit en norrländsk författare i hemlighet. I Têtevides roman Ildens døgn, som utkom tidigare i år, skidar den unga kvinnan Malin en februarinatt 1920 genom en norrländsk skog för att sätta eld på den timmerkoja där de fyra män som har förstört hennes liv befinner sig: ”I natt ska de dö.”

I en för Provins specialskriven text berättar Têtevide om den långa vägen fram till Ildens døgn och om sin kärlek till Norrland. Vi publicerar dessutom två kapitel ur romanen i svensk översättning.

Ett annat block i numret utgörs av omläsningar och gestaltningar av Sara Lidmans verk. Klara Meijer läser Bära mistel utifrån tankar om hur kroppar sorteras och kartläggs i romanens rum, och Ellenor Lindgren skriver om sina erfarenheter av att ha dramatiserat och spelat Lifsens rot. Även numrets konstnärliga bidrag tar sin utgångspunkt i ett scenkonstverk. Hösten 2016 sätter Riksteatern upp Tjärdalen som musikteater och EP:n som medföljer Provins innehåller tre av låtarna i verket, där texterna är skrivna av Carl Åkerlund och musiken gjord av Jonas Svennem. EP:n kompletteras inne i tidskriften med låttexterna, arkivbilder på tjärdalar, samt en presentation av projektet.

I sin introduktion till Abd al-Rahman Munifs Städer av salt (1984–1989) jämför översättaren Jonathan Morén den stora romansviten med Lidmans Jernbaneepos. Doktor Subi al-Mahmalji blir här ”på samma sätt som ’n Didrik utrustad med en självbild som är några nummer för stor, och övertygad om sin förmåga att på egen hand kunna vrida en hel landsändas historia åt ett nytt håll”. Morén visar vidare på att många frågor är gemensamma för norra Norrlands inland och regionen Najd i Arabiska öknen. Där skog och malm i det förra fallet skeppas söderut är det olja som färdas i västerled i det senare. Titelns saltstäder syftar på ”den alltigenom artificiella infrastruktur som har byggts upp i gulfstaterna på senare år, lika obeständig och onaturlig som ett bygge av salt […] Vad kommer att bli kvar av alla dessa skrytbyggen, dessa magnifika sultanpalats, konstbevattnade parker och halvkilometerlånga torn, när oljekällorna en dag har sinat?”

I sitt bidrag om det nya förslaget till regionindelning där barndomens Hälsingland plötsligt riskerar att ramla ur Norrland ställer Christine Bylund en besläktad fråga: ”Vad händer med identiteten när man inte längre bor på samma plats som förut, fast man bor kvar på precis samma plats som man alltid gjort”?