Vi är alla barn av jägare, bakåt i leden, och lika främmande och frånvarande som jakt kan vara i somliga sammanhang är den präglande, självklar och närvarande i andra. Vad är jaktens själ? Vad är jakt för den som inte har någon självklar ingång till marker, licenser, lag och kunskap om djur och natur? Hur berättas det om jakten? I vilka forum? Hur formar den vår syn?
Hösten markerar starten av så mycket. Skolstart. Jobbstart. Inskolning. Skördetid. Hösten inleder även jaktsäsongen. Trianglar vid vägrenen: Jakt pågår. Rådjur som hänger i nån grannes garage. En nära bekant i köket konstaterar att årets björnjakt varit hetsig, prestigen påtaglig. Där vi befinner oss nu är jakten närvarande på flera vis och ödet har korsat de här två redaktörernas vägar så att den enas svärfar och den andras styvfar visade sig vara med i samma jaktlag. Vi pratar om att som barn förpacka kött som burits in i stora plastbackar, att suga luft ur fryspåsar och märka de olika delarna, barndomsminnen.
Jakten påminner om markens gränser, skiften, rättigheter. Den håller samman och skiljer åt. Den är upplevelser av naturen. Tystnad. Samspel. Övertag. Sammanhållning, spänning och traditioner. Sara Lidman skriver i Varje löv är ett öga (Bonniers, 1980):
”Människor som sedan några generationer levat i en trakt – i grunden befolkat den – har en sällsam självkänsla. De är stolta över att kunna trakten och dess klimat, att in i minsta fiber känna markens och djurlivets samspel inom ett visst område. En sådan kännedom rymmer en glädje som ständigt förnyar sig – som glädjen i ett äktenskap efter tusen stormar.”
Varje text i detta nummer av Provins kunde ha tagit avstamp i Girjasmålet och dess utfall. Så avgörande och betydelsefull är den dom som föll i år. Vi som befolkar och befolkat trakterna, som känner markerna och har jagat på dem, kanske i generationer, vilka är ”vi” och vad är jakten för ”oss”? Birger Ekerlid gör i detta nummer ett försök att placera in Girjasmålet och samebyns seger över staten i en historisk kontext. Med avstamp i Högsta domstolens lokaler där renskötarna kramar om varandra efter flera års kamp i rättegångssalen, letar han sig bakåt i tider av statlig kolonialism, samiskt motstånd och kamp för markerna, samt berättar om en organisering som ännu inte stillnat.
Långt ute på fjället, i en enslig stuga invid en tjärn, befinner sig Ann, berättaren i Emma Wargs pågående romanprojekt Ann-Ann. Hon värmer sig i lager av täcken och filtar och vaknar på natten av att någon klappar henne på kinden, men det är bara kylan. Nästa morgon har en hare korsat hennes fotspår under natten. Med ett poetiskt och febrigt närvarande språk skildras skogen, landskapet och kroppen som en erfarenhet. Ann rör sig ljudlöst över snö, genom snö, för att försvinna eller uppstå, om nu de två tillstånden går att skilja åt, samtidigt som hennes fars gevärsskott får passera utan att rubba den ordning hon flytt.
När Moa-Lina Olbers Croall tackade ja till att skriva om jakt utifrån Harriet Löwenhjelms författarskap, ledde sökandet henne till hennes egen far, och till det avstånd som i vissa situationer lagts mellan dem genom åren. Ett litet hjärta pickar snabbt i bröstet när gevärsskotten viner genom skogen, skulle mamma och pappa bli ledsna om hon blev skjuten? Medan Harriet Löwenhjelm skjuter ekorrar i Olbers Croalls researchmaterial, går B omkring på gården utanför fönstret och skjuter på tomma ölburkar. För allt hänger ihop. En älskad far har sin egen historia, liksom textförfattaren och Löwenhjelm har det. Olbers Croall skriver: ”Jag drömmer om att rida, att jaga och att tala sanning. Talat sanning har jag gjort i den här texten.”
När Per Huuvas syster Greta, som var samisk matambassadör och författare, dog hade Huuva ännu inte infriat sitt löfte om att ge ut en kokbok utifrån samiska och tornedalska mattraditioner. Nu är boken klar, och i detta nummer av Provins tar författaren med läsaren på en vindlande resa genom århundraden av matkulturer som mötts och berikat varandra, och där kunskaper och traditioner verkar i ständig dialog med djuren, naturen och markerna.
John Swedenmark dyker ner i norska dialekter och borrar särskilt djupt i Ruth Lillegravens poesi, och Catarina Lundström bjuder läsarna på en inblick i sitt forskningsprojekt Historier om historia, där gränsen mellan fakta och fiktion undersöks och utmanas, bland annat med hjälp av intervjuer med verksamma författare. Under vinjetten Utsikten introduceras den spännande tjeckiske författaren Marek Šindelka med en presentation av översättaren Marie Wenger samt ett romanutdrag ur höstaktuella boken Materialtrötthet.
I ett konstprojekt utforskar författaren och konstnären Theres K Agdler vad en karta är och kan vara. Inspirerad av grönländska så kallade träkartor skapar hon egna kartor med hjälp av material och former från de platser som hon undersöker. I detta nummer av Provins publiceras en sådan karta tillsammans med en poetisk reflektion över avstånd, riktning, material och människans behov av att orientera sig i ett landskap.
Pseudonymen S.K. Inlandshjartes starka novell om samspelet mellan en son och en pappa som ska avliva ett antal, för jakt, obrukbara hundar utspelar sig i skogarna någonstans i gränstrakterna mellan Dalarna och Norge.
Under vinjetten Omläsningen skriver Erik Jonsson om Lars Wallins sensationella och hemlighetsfulla debutroman Kanonen, en slags Fitzcarraldo genom dimmiga gränstrakter och nordliga myrmarker där en kapten och hans mannar ska förflytta en kanon. ”Fyrtio man drar, fyrtio skjuter på, fyrtio avlöser när de andra fått nog.”
Luleåfödda konstnäreren Fredrik Lindbergs målningar rör sig ofta i barndomens minnesbank. Ett antal verk samt textfragment från uppväxten möts på ett uppslag i detta nummer. Lindberg säger att han sorterar sina minnen och omformulerar dem till målningar. Bildvärlden är minnesbilder från livet och uppväxten utan att vara avbilder av exakta platser, varje målning är ett projekt i sig själv med sin helt egna historia.
Under vinjetten Numrets konstnär återfinns konstnären Sara-Vide Ericson, vars verk låter betraktaren komma nära, dock utan möjlighet att störa eller objektifiera. Ericson har om sitt skapande sagt att hon inför varje ny målning utför den ritual eller handling som hon är intresserad av att gestalta på duken, detta för att kunna bära med sig ett kroppsminne under arbetets gång. Provins bildredaktör Mia Rogersdotter Gran presenterar hennes konstnärskap i anslutning till vinjetten.
Författaren Lilian Ryd skriver om barnens roll i jakten förr. Genom de äldre informanternas berättelser och med utgångspunkt i ett antal intervjuer genomförda av både Lilian Ryd och hennes framlidne bror, etnologen och författaren Yngve Ryd, ges läsaren en inblick i dåtidens jakt.
Professor emeritus vid SLU, Kjell Danell, skriver en kärnfull och informativ text om den nu utdöda arten vildren. Rasen var del i den svenska faunan men påträffas inte längre i den svenska fjällvärlden på grund av en alltför intensiv och kortsiktig jakt fram till dess fridlysning år 1915. Ingripandet blev då mer en symbolhandling eftersom inga djur fanns kvar.
Avslutar gör Linda Jones, årets vinnare av Norrlands litteraturpris i kategorin Barn- och ungdomslitteratur, med ett utdrag ur sin pågående ungdomsroman. En märklig och skrämmande hybrid dyker plötsligt upp i de norrbottniska skogarna lagom till jakten. Länsstyrelsen har sina förslag men morsan i berättelsen har redan en plan för vad som bör göras.
Vi hoppas att vi snart ses i de litterära sammanhang som i skrivande stund kan skönjas, dessa tider till trots och om än i mindre skala. Med detta nummer av Provins avslutar vi vårt år som vikarierande redaktörer och till nästa nummer – årets sista – är Carl Åkerlund tillbaka. Tack för att vi fått vara med er under denna tid.