Den ryska författaren Sergej Lebedev har på senare år gång på gång tematiserat sambandet mellan brott som har lämnats obearbetade i historien och den riktning som den ryska regimen och det ryska samhället har slagit in på i dag, och därigenom etablerat sig som en av de starkaste och tydligaste rösterna i dessa frågor. 

I december stämplade det ryska rättsväsendet organisationen Memorial som olaglig. Denna grundpelare i det ryska civilsamhället hade haft som sin uppgift att förvalta minnet av den sovjetiska repressionen och dess miljoner offer. I ljuset av Rysslands brutala krigföring i Ukraina kan man se hur repressionen mot aktörer som Memorial var en direkt förberedelse för kriget.

Rysslandskännaren Stefan Ingvarsson reste i slutet av april till Warszawa för att möta Sergej Lebedev. Här samtalar de båda kring frågor om det historiska minnet och Rysslands nationella självbild.

 

Stefan Ingvarsson: Hur skulle man kunna beskriva den historiesyn som har utvecklats i Ryssland under de senaste trettio åren?

Sergej Lebedev: – Vi kan se två tydliga linjer: en officiell, statlig berättelse och en annan som formulerades av aktörer som den ideella organisationen Memorial som förvaltar det kollektiva minnet av offren för Sovjettidens repressioner. Den officiella, statliga historieskrivningen började växa fram under Vladimir Putins första år vid makten. I dag är det inte många som kommer ihåg det, men en av hans första prioriteringar var att ta fram en standardiserad läroplan i historia för alla skolor. Det tog sin tid eftersom det fanns ett stort motstånd bland skolboksförlagen som tjänade pengar på att ta fram konkurrerande läromedel. Vid den tiden fanns det många skolböcker i historia. 

– Huvudsyftet med den nya berättelsen var att flytta tyngdpunkterna på ett sätt som förklarade övergreppen som Sovjetunionen hade begått som en historisk nödvändighet. De utgjorde beklagliga, men nödvändiga och oundvikliga bieffekter av Sovjetunionens framsteg. Allt strålade sedan samman i segern i andra världskriget, detta blev den nya berättelsens centrala punkt.  

 

SI: Varför fick just den en sådan betydelse?

SL: – Den nuvarande ryska staten hämtar sin moraliska legitimitet från segern i andra världskriget. Segern visade att allt annat också hade varit rätt och riktigt. Vladimir Putin låter oss förstå att hans makt kanske inte är sprungen ur folket, men den är sprungen ur en historisk nödvändighet, ett historiskt uppdrag. Det fanns en stor krets av tjänstemän, experter och historiker som var villiga att skriva under på en sådan version av historien. Det hela genomfördes mycket uttänkt, men steg för steg. 

 

Vi håller det här samtalet på en uteservering mitt i Warszawa med varsin öl. Bakom Sergej syns det väldiga operahuset som byggdes upp efter kriget. På andra sidan genomförde SS några av de värsta avrättningarna av civila i staden 1944. Han är här för att tala om just det historiska minnet. 

 

– Nittiotalet hade inneburit ett ifrågasättande av de sovjetiska hjältelegenderna om kriget och många av dessa hade visat sig vara ren fiktion. I stället lyfte nya röster fram det enorma lidande som den vanliga sovjetmänniskan hade fått utstå. På ryska kallar vi det ”okopnaja pravda” – skyttegravarnas sanning. Mycket omvärderades, men man tog aldrig det sista avgörande steget – idén om den sovjetiska armén som Europas ”befriare” ifrågasattes aldrig. Det förblev omöjligt att hävda att Sovjetunionen hade ockuperat i princip halva Europa. Även bland grupper som vanligtvis var meningsmotståndare i det ryska samhället fanns det ett gemensamt känslomässigt intresse av att hålla fast vid övertygelsen om landet som ”befriare”. 

 

Varför förblev detta ett sådant tabu?

– För generationerna som drev på förändringarna, de som förkroppsligade perestrojkan, var det helt otänkbart att acceptera att deras föräldrar eller far- och morföräldrar hade varit ockupanter, att det bland dem skulle finnas potentiella krigsförbrytare eller våldtäktsmän. Även de byggde sin moraliska grund på de stora uppoffringarna som ledde fram till segern. 

– Den här diskussionen hade aldrig förts inom Sovjetunionen och på nittiotalet när de länder som hade ockuperats av den sovjetiska armén blev fria att utforma sin egen historieskrivning upplevdes dessa röster nu som utländska och utomstående. Ryssland slöt sig mot sådana anklagelser. I det ryska medvetandet var det tillräckligt att man nu hade dragit tillbaka sina trupper från dessa länder. Detta betraktades som en gigantisk eftergift i sig och något som man väntade sig tacksamhet för. I själva verket var det ju inte tillräckligt – inte om relationerna med dessa tidigare ockuperade länder skulle byggas upp från grunden. 

 

När introducerades den nya läroplanen i historia? 

– Den nya läroplanen infördes gradvis, men ungefär vid den tiden då Putin återvände till presidentmakten efter Dmitrij Medvedevs mellanspel som nominell president, det vill säga 2012, var förändringen så gott som genomförd.  

 

Vad kännetecknade den mer än att statens övergrepp var oundvikliga sidoeffekter på vägen mot stordåd?

– De viktigaste idéerna formulerades egentligen inte i läroböckerna, utan i det häfte som instruerade lärare i hur dessa skulle användas i undervisningen. Där lade man stor vikt vid att Stalin hade varit en god administratör och ledare. Att utmaningarna som Sovjetstaten ställdes inför under hans tid hade saknat motstycke i historien och att Stalin hade uppfyllt sin historiska uppgift och rustat upp Sovjetunionen och genomfört de reformer som krävdes för att landet skulle stå redo för Nazitysklands attack. Implikationen var att allt som hade hänt innan andra världskriget – den stora terrorn på trettiotalet, deportationerna, tvångskollektiviseringen och svälten – allt rättfärdigades av denna historiska uppgift. Det framställdes som en fråga om gott ledarskap. 

– Denna nya berättelse i skolan krockade med den historieskrivning som civilsamhället hade enats om på en viktig punkt: offren. Den nya statliga versionen gjorde allt den kunde för att tona ner lidandet och antalet dödade, men detta gick stick i stäv med ambitionen hos organisationer som Memorial som försökte kartlägga och bevisa så många brott som möjligt och ge offren för dessa repressalier upprättelse. Enligt dessa aktivister fanns det inget som rättfärdigade dessa brott. Det varken den ena eller den andra sidan belyste var ansvaret för dessa förbrytelser. Detta var inget som förändrades under Putins tid vid makten, utan var en brist som hade funnits där från själva början. Den hade sina rötter i perestrojkan på åttiotalet. Då blev det möjligt att berätta delar av sanningen om det förflutna. Inte hela sanningen, men delar av den, och inom vissa strikta ramar. 

 

Var det en outtalad överenskommelse att man kunde börja tala om offren om man bara inte nämnde förövarna?

– Det vi kan se utifrån KGB-dokument från den tiden är att centralkommittén gav säkerhetstjänsten tydliga instruktioner om att det var tillåtet att tala om offren – det var fullt tillåtet att resa monument och hålla minnesceremonier över dem. Detta var inte bara tillåtet utan rent av nödvändigt för den socialistiska statens fortsatta utveckling: säkerhetstjänsten skulle vara aktiv i de här processerna, vara med och resa minnesmärken och delta i allt som arrangerades kring dem. En del av denna strategi var att den statliga säkerhetstjänsten själva framställde sig som ett av offren för Stalins repression.

– Samma bevarade dokument visar att det formulerades tydliga röda linjer: under inga omständigheter fick det utkrävas något juridiskt ansvar av förövare som fortfarande var vid liv, processerna fick inte leda till några negativa konsekvenser för nuvarande anställda vid säkerhetstjänsten, inget fick avslöjas om vem som gav order för vad eller vem som hade utfört avrättningar och deportationer. Det framväxande civilsamhället fick ta hand om offren, men inom en tydlig ram. När Memorial bildades vid samma tid kom de att formulera sin uppgift på samma sätt. 

 

Nu talar vi om 1980-talet och de första åren på 1990-talet, men hur kunde de här begränsningarna upprätthållas efter Sovjetunionens fall?

– Fönstret då det hade varit möjligt att ändra något var väldigt litet. Huvudfrågan var om civilsamhället skulle förvandlas till en politisk kraft eller inte. Skulle det utkrävas ett politiskt ansvar för dessa brott? Grundarna av Memorial insisterade på att organisationen skulle hålla sig utanför politiken. Till dags datum har ingen på allvar ifrågasatt den linjen. Argumentet var att gränsen mellan offer och förövare hade varit så flytande och oklar att det är svårt att fälla någon dom över det förflutna. På sätt och vis var detta sant, men den som avsagt sig sin rätt att döma har också avsagt sig rollen som subjekt. Samhället identifierade sig bara med offren, medan förövarna förblev odefinierade. Man såg det också som att själva erkännandet av brotten var likställt med att ansvar hade utkrävts, vilket givetvis inte var fallet.

 

Om detta var den outtalade överenskommelsen, varför var det så viktigt för dem att upplösa Memorial i slutet av förra året? Kunde inte den sena Putinregimen nöja sig med ett minneshållande som inte pekade ut några förövare? 

– Den sena Putinregimen är oändligt mycket mer konservativ än de sovjetiska makthavarna under perestrojkan någonsin var. Det vi ser nu är inte en tillbakagång till 80-talet, det vi ser är en återgång till de mest hårdnackade positionerna under sovjettiden. De nuvarande makthavarna går medvetet emot perestrojkan, de försöker radera ut effekterna av den. Som de ser det var det perestrojkan som ledde till Sovjetunionens upplösning och Vladimir Putin är mycket tydlig med att han betraktar detta som 1900-talets främsta geopolitiska katastrof. Slutsatsen måste vara att allt som ledde fram till denna katastrof är av ondo och måste ifrågasättas. Därmed har den outtalade överenskommelse mellan civilsamhället och säkerhetstjänsten som etablerades på 80-talet upphört att gälla. Om någon inom dagens ryska säkerhetstjänst hade läst sina företrädares instruktioner från 80-talet hade de betraktat dessa KGB-officerare som förrädare. 

– Det fanns även en oskriven överenskommelse om att inte gräva ut Stalintidens massgravar, vilket leder till att de som är begravda där förblir en anonym massa. Ett kollektiv som behöver någon som för deras talan. Det kan vara en aktivist eller en tjänsteman, men någon måste representera dem som offer. Utgrävningar är ett otacksamt och smutsigt arbete som även drar upp all den historiska smuts som döljer sig där. Man lät dessa platser förbli orörda och därmed på sätt och vis ouppklarade. Det gör det enklare att inte skilja på rena offer och utrensningar förövare emellan. Det gör det enklare att undvika de många nyanser och gradskillnader som omger dessa brott. 

 

Har Ukraina hanterat minnet av den sovjetiska repressionen på ett annat sätt?

– Låt oss komma ihåg att de viktigaste platserna som bevarar minnet av den här tiden är inte massgravarna, utan arkiven. Det är där alla livsöden finns. Här kan vi se en enorm skillnad mellan Ryssland och Ukraina och en av de tydligaste indikatorerna på att Ukraina har slagit in på rätt väg som samhälle, att Ukraina verkligen genomgått en demokratisk transformation och att Ryssland inte har det. I Ukraina är det mesta i arkiven tillgängligt, inklusive de order och instruktioner som föregick brotten. På den ukrainska sidan finns det en vilja att öppna upp det förflutna, medan det i Ryssland numera är precis tvärtom. 

– Det är heller ingen tillfällighet att arkivet i Donetsk försvann spårlöst så fort de ryskstödda separatisterna 2014 hade tagit kontroll över delar av Donbas och att det i år har rapporterats om att hela det före detta KGB-arkivet i Tjernihiv beslagtogs av ryska styrkor. Det är som om denna mörka kraft gör allt den kan för att släcka alla strimmor av ljus från det förgångna som den kommer i närheten av. 

 

Sergej får ett särskilt ansiktsuttryck när han säger orden ”mörka kraft”, som om han vill låta mig förstå att vi har lämnat den materiella världens rationella kausaliteter nu och börjar närma oss den närmast metafysiska ondska som dyker upp i hans romaner. En ondska som hänger ihop med det förflutnas demoner, med historien som en sorts gengångare som tar dagens människor i besittning. 

 

Ukrainare ligger ju också begravda i massgravar som ligger i Ryssland, vad spelar det för roll? 

– Redan för åtta år sedan kunde man höra ett eko av det ryska kriget i Ukraina långt borta i Karelen vid avrättningsplatsen Sandarmoch. Här mördades omkring nio tusen människor under Stalins terror och ungefär tusen av dem var ukrainare. På denna för ukrainare avlägsna plats ligger delar av den tidens ukrainska kulturelit, kända författare och konstnärer. Därför har den ukrainska delegationen alltid varit en stor och synlig del av de ceremonier som hålls här för att hedra de döda i augusti varje år. 2014 lät de lokala myndigheterna arrangörerna förstå att ukrainare inte var välkomna längre. Man ville inte se Sandarmoch utvecklas till en symbol för den långa koloniala historia av förtryck som präglar Rysslands relation till Ukraina. Jurij Dimitrijev var den lokala aktivist som en gång hade upptäckt dessa massgravar och börjat kartlägga dem. Han vägrade att porta den ukrainska delegationen och har sedan dess stått anklagad för fingerade sexuella brott. I slutet av förra året skärpte en domstol straffet för dessa påhittade brott till femton års fängelse. 

 

– När vi talar om Ukraina och historiskt minne är det viktigt att betona att de har prioriterat etablerandet av ett brett medvetande kring Holodomor – den artificiella och medvetet framkallade svälten på 30-talet. Länge var detta också den främsta historiska stötestenen mellan Ukraina och Ryssland. Det dominerande ryska argumentet har varit att många delar av Sovjet var drabbade av svält och att detta inte var fråga om avsiktliga beslut, utan en effekt av en rad olyckliga beslut och omständigheter. Den ukrainska sidan stod på sig och hävdade att landets oberoende och okuvade bönder hade utsatts för en medvetet framprovocerad svält. Det finns en viktig skillnad mellan dessa perspektiv. Det ukrainska synsättet gör bönderna till tydliga subjekt i den egna historieskrivningen. Det ryska perspektivet tonar i stället ner, eller rent av förnekar, att det skulle ligga någon avsikt bakom svälten, men framför allt vänder det sig starkt mot själva tanken på att någon grupp skulle skilja ut sig på detta sätt och kräva en egen plats i historien. Detta gäller även många så kallade liberala ryssar. Den ukrainska strategin väcker så klart en mycket obekväm fråga: frågan om ansvar. Om detta var en avsiktlig svält, vem beordrade den i så fall? Denna fråga är explosiv. Den utgör en bomb för den ryska självbilden. 

 

Sergej tittar på mig och upprepar ordet: bomb! Vi tystnar båda.

 

Den är helt klart explosiv, men om det är någonstans man ska inleda en postkolonial diskussion om Ukrainas relation till Moskva är det väl här? 

– Ja, men i samma ögonblick som du väcker denna fråga, väcks liknande frågor om Kazakstan och svälten där. Med andra ord är det många som drivs av en ovilja att ens ställa sådana frågor. Det går mycket djupt. I dag finns det tongivande personer i den ryska offentligheten som har valt att se sina förfäder som hjältar och offer eftersom de avrättades av Stalin. Kruxet är bara att vissa av dessa släktingar hade haft nyckelpositioner inom den koloniala utrotningspolitiken i till exempel Kazakstan. Det finns mycket starka förträngningsmekanismer kring dessa frågor även bland mycket medvetna ryssar. 

 

Är vi inte tillbaka vid argumentet att många av offren även är förövare och att det därför är bäst att låta dem ligga kvar i massgravar som kollektiva offer för svåra historiska processer?

– Nej, det är inget argument för att fortsätta blunda för vem som gav order om vad eller att blunda för den sekellånga underordning som har präglat relationen mellan Moskva och Ukraina. Beslutet att svälta bönderna var ingen isolerad händelse, den måste skrivas in i en lång tradition av rysk imperialism. Det samma gäller de tusentals buddhistiska munkar som avrättades av sovjetiska myndigheter. Detta var ingen engångshändelse, dessa brott är inskrivna i en lång historia av kuvande, underordning, kontroll och kolonial exploatering av områden befolkade av buddhister. 

 

Sergej harklar sig och tar en klunk av ölen. 

 

– Här kommer vi fram till den avgörande frågan. Frågan som egentligen inte har ställts under de senaste trettio åren av rysk historia: vad är Ryssland? Vad betyder denna federation – som inte är någon federation? Även här fanns det en mycket kort tidsperiod i början av nittiotalet när något grundläggande i denna uppfattning hade kunnat ändras. Vid den tiden fanns det fortfarande en tanke om att de autonoma etniska republikerna inom Ryssland skulle få ett självstyre nästan i linje med det som de tidigare sovjetiska republikerna som nu blev självständiga länder hade fått. Så såg till exempel diskussionen ut mellan Jeltsin och ledarna i Tatarstan. Det hade kunnat bli så att de här områdena hade fått ett självstyre och rätten att själva avgöra sin framtid, men det är klart att det fanns starka intressen som gick emot detta redan då. Det första Tjetjenienkriget som Jeltsin drog igång 1994 blev vändpunkten. Tjetjenerna hade inte bara erövrats och kuvats av ryssarna i slutet av 1700-talet, hela deras samhälle hade deporterats till Centralasien av Stalin och en betydande del av dem dog i samband med detta. Det är viktigt att notera att när Jeltsin ställs inför deras krav på självständighet är det inte bara relationen mellan tjetjener och ryssar i nuet som han förhåller sig till, det är två och ett halvt sekel av ryskt förtryck mot tjetjener som avgör den taktik han kommer att välja. 

 

Går det att säga att den utveckling som har lett fram till all den blodspillan vi ser i Ukraina i dag börjar med det första Tjetjenienkriget?

– Ja, detta är vändpunkten. Jeltsin väljer en militär lösning. Han förhandlar inte. Han försöker inte sätta någon ekonomisk press på dem. Han sätter in ryska trupper mot ett folk som Moskva hade utsatt för närmast otänkbara grymheter bara sex decennier tidigare. Ett folk som decimerades av den sovjetiska politiken. Detta beslut att gå till krig mot tjetjenerna avgör i vilken riktning Ryssland kommer att röra sig.  

 

Hur förändrade detta Ryssland som samhälle?

– Det grymma anfallskriget i Tjetjenien som besköt och bombade städer fulla av civila ändrade allt. Det klargjorde också en rad saker om den nya ryska staten. Till exempel att det inte fanns någon verklig opposition i landet – en som hade kunnat stoppa dödandet. Krigsbrotten i Tjetjenien etablerade också en sorts kontinuitet mellan strafflösheten som omgav Sovjetunionens brott och den strafflöshet som nu rådde i Ryssland. Den ena kriminella staten gick över i den andra. Inte ens Aleksej Navalnyj som är de senaste årens ledande oppositionspolitiker har rest dessa frågor. Han är helt och hållet inriktad på korruptionen, men Ryssland har mer fundamentala brott att ta ställning till. 

 

Men han är ju en politiker, han riktar väl in sig på de frågor där han vet att han kan få ett folkligt stöd?

– Självklart, men avsaknaden av röster i den ryska offentligheten som tydligt skulle peka på dessa grundläggande och avgörande brott är ödesdiger. Det är därför motståndet mot kriget i Ukraina är så svagt i Ryssland i dag, närmast ohörbart. Detta kan inte uppstå över en natt. Det finns ingen djupare förståelse för de här frågorna i det ryska samhället. Någon hade behövt tjata om det år efter år. 

 

Men det fanns ju starka röster som gjorde vad de kunde för att uppmärksamma krigsbrotten i Tjetjenien…

– Jo, men det var människorättsaktivister, inte politiker. Civilsamhället har gjort ett enormt arbete med att kartlägga allt och lägga en grund för politiken, men ingen plockade upp detta. Det finns ingen formulerad politisk idé som vänder sig mot Ryssland som kriminell och aggressiv stat. Någon sådan tanke har aldrig debatterats på riktigt och konsekvenserna av detta är övertydliga i dag. 

– Att den ryska oppositionen aldrig har tagit detta steg hänger ihop med en ovilja att avkolonisera Ryssland. Det ena hänger ihop med det andra. En stat som väljer att inte sätta in militär mot sina egna medborgare är också en stat som låter de som vill lämna federationen. Det är en stat som bygger på en frivillig sammanslutning. 

 

Finns det en rak linje mellan de nya historieböckerna som infördes i skolan och de ryska truppernas agerande i Ukraina i dag? 

– Det finns så klart en direkt länk till föreställningen om dessa trupper som ett slags befriare som fortsätter att avnazifiera Europa. Absolut. På ett djupare plan handlar det om den större berättelsen om en historia med Moskva som mittpunkt, stadsstaten Moskva som växer och lägger nya landområden under sig. Moskva beskrivs i denna historia som den rättmätiga herren och ägaren av dessa territorier. 

– Läroböckerna bär på en huvudtanke som formulerades redan på Sovjettiden. Den om att skillnader är en svaghet. Den som försöker att avvika från majoriteten och hävda sin särart blir svag och går under. Tanken är att vi bör offra våra olikheter för att bli starkare och detta kan leda till att vissa grupper kommer i kläm, men i det långa loppet är det nödvändigt och oundvikligt. Om vi inte avsäger oss vår särart kommer fienden att erövra oss – det är denna tes man vill leda i bevis med den nya historieskrivningen, det är den som är den röda tråden. Det kommer inte vara lätt att ifrågasätta denna tes i framtiden eftersom den nuvarande ryska staten bygger sin självbild på denna tanke. 

 

*

Denna text publicerades i Provins nr 1/2022: Oförsonligt.

Läs mer och beställ numret här.

 

Sergej Lebedev

är född 1981 och är en av de mest översatta rösterna i den yngre ryska litteraturen. Hans första roman på svenska Vid glömskans rand (Natur & Kultur) kom 2017 och essän Fallet Jurij Dmitrijev (Ariel) kom året därpå i skriftserien ”Gotlandssamtal”, om det fria ordets ställning i Ryssland. Just nu är Lebedev aktuell med romanen Debutant (Nilsson, 2021) om ett gift som inte lämnar några spår och som den ryska säkerhetstjänsten börjar använda mot avhoppare som gömmer sig i Europa. Giftet är inte bara ett skrämmande vapen i samtiden, utan bär på ett eget mörkt förflutet.

Stefan Ingvarsson

är kulturskribent och analytiker vid Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Åren 2015-2020 var han Sveriges kulturråd i Moskva.