Karin vaknar av tystnaden. Såhär på sommaren kan det bleka ljuset utifrån lika gärna tillhöra sommarnatten som dagen. Hemma i sin egen säng behöver hon inte gissa sig till klockslaget. Dygnets timmar är sammanväxta med olika ljud; kornas mjölkstinna skrikande från båsen, barnens kivande i köket, Alberts svordomar. Och ljuden kräver hennes insatser. 

Från havet hörs ett stilla sus. Inga båtar har gått förbi än. Deras hesa signaler hade hon inte kunnat sova igenom. På håll hörs hammarslag från sågen på andra sidan ön. 

Hon kliver upp. Det finns ingen anledning att ligga och dra sig. En lat dräng och en varm säng skiljs inte gärna åt. Ingen ska få kalla henne för lat. Hon som arbetat varje dag sedan barnsben. Att hon skickats hit till Strängöns semesterhem för trötta husmödrar är ett hån. Men hennes föräldrar gav sig inte. De övertalade till och med Albert om att låta henne åka. 

När föreståndarinnans steg närmar sig är hon redan påklädd. Sängen är bäddad och kläderna inhängda i garderoben. Hon har skakat trasmattan, flyttat om pelargonerna och knipsat bort några döda blad. 

En lätt knackning på dörren. Hon rättar till förklädet och drar med en hand över håret. 

“Kom in.”

“God morgon! Jag kommer med kaffet.” 

Föreståndarinnan nickar mot henne. Lugn och ro är hemmets ledord. Morgonkaffet ska intas på rummet i enskildhet. 

Helst nedbäddad och tvångsmatad, tänker Karin. 

“Så vänligt”, svarar hon leende. 

Nog kan hon väl göra sin egen frukost. Hon är inte sjuklig. 

“Jag hoppas att hon har sovit gott. Tar du det med mjölk och socker?” 

“Svart tack.” 

Albert brukar säga att socker i kaffet är för barn och idioter. 

“Frukosten serveras strax på altanen. Det är ett vackert väder för en promenad idag.”

Promenad. När gick hon senast någonstans utan att ha ett ärende? 

I skuggan på altanen sitter fler kvinnor. Karin betraktar dem från dörröppningen. De har alla lämnat barn och karlar åt sitt öde. Vissa återkommer tydligen sommar efter sommar. Hon skakar på huvudet och sätter sig vid ett tomt bord.

En ung flicka informerar om bröd, ägg och bacon. Och mer kaffe hälls upp. Jag måste se ut som en riktig kaffetunna. 

Det kommer att bli en vacker dag. Tunna slöjor av vitt rör sig makligt söderut på en blå himmel. På andra sidan det smala sundet ligger Östra Strängön, som en spegelvänd kopia av den västra. Hon får en vision av hur det i ett likadant hus på den motsatta ön sitter en kvinna som ser ut som hon själv. Är hon lycklig? Hon sluter ögonen. Tio dagar går fort. Hon har flera stickningar med sig. 

Ett högt skratt stör tystnaden. Tre kvinnor kommer gående på gräsmattan. De är blöta i håret och bär på handdukar som de hänger på en lina vid sidan av huset. Hon med skrattet vinkar mot verandan där Karin sitter. Har de setts förut? Hon nickar kort till svar. Kvinnan ser ut att vara minst tio år yngre än hon själv.

I ögonvrån ser hon någon bakom henne som vinkar tillbaka. Karin plockar upp kaffekoppen. Nu säger kvinnan något. Och så det där skrattet igen. Så högt, som att hon inte bryr sig om att hon hörs lång väg. De andra ser ut att svara något, men Karin hör inte vad. Hon lägger sin hand på sin väninnas axel, går sedan iväg.

Bara skrattet finns kvar. Och en hand som legat på en axel. 

 

Alberts arm låg tung på hennes axlar när han förde henne med sig mot dansbanan. Genom blusen kände hon värmen från hans kropp. Det pirrade i maggropen när han vände henne mot sig. De var så nära varandra. Deras andetag blandades med varandra. 

När musiken började spela drog han henne mot sig och log. Hon blev medveten om sin kropp när han tryckte sig sådär mot henne. De dansade lugnt först. Hans händer runt midjan. 

Musiken förändrades och Albert snurrade henne vildare. Snart rörde de sig mycket snabbare än fiolen och dragspelet. Hans häftiga andning i hennes öra. Hon var en trasdocka i hans händer. Hon slappnade av och lät honom ta över henne.

När han stannade var hon yr och måste stödja sig mot honom när de gick av dansbanan. Sedan hans mun mot hennes. Hans tunga tvingade in sig mellan hennes läppar. 

“Du är satans härlig, Karin lilla”, sa han när han släppte taget om henne.

 

Karin bestämmer sig att trots allt ta en promenad efter frukost. Kanske hittar hon blåbär. Hon skulle kunna vara behjälplig i köket med en paj till middagen. 

Hon går på vägen som leder bort mot handelsboden och ångsågen. Höga träd växer på båda sidor om vägen, och ger ett välkommet skydd mot solen som gassar allt starkare ju längre dagen lider. 

“Ska du plocka bär?”

Rösten får henne att vända sig om. Där bor skrattet hon inte kunnat glömma. 

“Vill du ha sällskap? Ella heter jag.”

 Karin nickar. Letar efter ord. Hur kan det komma sig att hon inte vet hur man för sig? 

“Tack, gärna”, får hon ur sig. “Ella. Vilket vackert namn.”

“Egentligen är det Elisabeth. Mor hoppades nog på en mer drottninglik dotter. Men det passar mig inte, så det fick bli Ella.”

Ella är klädd i ett par herrbyxor. Benen är uppkavlade flera varv och i midjan håller ett läderbälte de alldeles för stora byxorna på plats. 

Karin blir medveten om att hon stirrar. 

“Karin passar mig ganska bra”, säger hon. “Ett vanligt tråkigt namn på en vanlig tråkig tant.”

Ella skrattar. Något rör sig i Karins bröst och hon ler hon också.

“Jag skulle bli mycket förvånad om du är en vanlig tråkig tant”, säger Ella och tar hennes arm. 

De går mot skogen. Ellas underarm är varm genom Karins blus.

Samma kväll sitter Karin på sommarhemmets altan. Middagen består av rotmos med fläsk och morötter från en bonde på östra ön. Hon har inte sett till Ella sedan förmiddagen. Magen kurrar, men Karin petar runt morotsslantarna på tallriken. Hon sa att de skulle ses till middags. 

De hittade ett bärställe i skogen. De pratade medan de gick, fast mest var det Ella som pratade och Karin lyssnade. De tvärstannade framför ett hav av blåbärsris. De mogna bären lyste mot dem. De såg på varandra med glittrande ögon.

“Jag behöver inte ens lyfta på rumpan”, ropade Ella. “Jag kan sitta här och bara sträcka ut handen, de ramlar av sig själva ner i byttan.”

 

Albert drar med handen över munnen. Torkar av sillflott och potatissmulor på byxan. Han ser på hennes kropp. Hon är fullt påklädd men känner hur hans blick ser igenom ylle och bomull. Det bränner i halsen. Hon har inte hunnit tvätta sig sedan mjölkning. Hon luktar säkert svett. Precis som han. Det stör honom inte. 

“Spring ut och lek, barn”, säger hon och hoppas att det ska gå fort. 

Hon vill inte att han ska ta henne i köket, ifall någon skulle råka se. Hon går före in i kammaren. När han har den där blicken är det inte lönt att säga emot. Han hinner ikapp henne på tröskeln. Med ena handen hårt om ett bröst kysser han henne i nacken. Den andra handen lossar på bältet, låter sedan byxorna falla till golvet. Hon vänder sig mot honom och drar igen dörren till kammaren. 

När han krånglar sig ur byxor och de leriga kängorna, spottar hon tyst i högerhanden och för in den under kjolen. Förbereder sig. Det gör ändå lite ont när han stöter sig in i henne. 

“Var försiktig, snälla du”, ber hon. 

Hon orkar inte med en till graviditet, inte så kort inpå förra. Han svarar inte. 

Hon stirrar ut i rummet. En broderad bonad hänger vid dörren – en lysningspresent från svärföräldrarna. “Lär dig livets svåra gåta, älska, glömma och förlåta.” Trasmattan på golvet har hon vävt själv, hon kommer att behöva tvätta bort leran efter hans kängor. 

 

“Det är klart vi ska bada. Kom nu!”

Ella drar henne upp från stolen och ner från verandan. 

“Jag har inga badkläder med mig”, protesterar Karin, men låter sig ledas. Ellas hand är mjuk och hon skyndar sig efter så att hon inte behöver släppa greppet. “Dessutom är det kväll.”

Ella skrattar. Sluta aldrig skratta! 

Ella går barfota före henne över gräsmattan. När de kommer till den smala skogsremsan som skiljer sommarhemmet från stranden hoppar hon som en hare från sten till sten. 

“Aj!” kvider hon och håller sig om foten. 

“Låt mig se.” Karin sätter sig på knä och lyfter upp hennes fot. Vilar hälen på låret, så som hon gjort med alla sina barn, och plockar bort ett barr som letat sig in i den tunna huden under fotvalvet. Så som hon gjort med alla sina barn, kysser hon det onda stället. 

När hon reser sig upp igen kommer hon på sig själv. 

“Förlåt.”

Ella ser på henne. 

“Nu badar vi”, säger hon och Karin kan andas igen. 

Ella slänger sina kläder på stranden och springer i vattnet.

Nästa morgon vaknar hon leende. Lakanen doftar nytvättat och ligger lätt över armar, mage, ben. Någon gång under natten tog hon av sig nattlinnet. Ena handen letar lojt efter det, ger upp och hänger sig i stället åt att sträcka sig så långt den kan. Den andra handen gör likadant. Och benen. Hon är en ensam sjöstjärna på en mjuk sandstrand.

Hennes kropp minns en annan. En som inte är hård utan mjuk. En som inte tar utan ger. En som frågar och svarar, som smakar sött som bären i skogen. 

En lätt knackning på dörren. 

“Jag kommer med kaffet. Hur var det nu? Tar du det med mjölk och socker?” 

Karin ser upp på föreståndarinnan.

“Ja, tack. Det låter gott”, säger hon och gäspar stort. 

 

Jenny Elfving

är med denna novell vinnaren av 2021 års upplaga av skrivtävlingen Norrländsk text, som hade tema Sex. Elfving är född 1975 i Örnsköldsvik och numera bosatt i Stockholm. Hon arbetar som lärare i svenska och kreativt skrivande på Handelshögskolan, och är verksam inom improvisationsteater och annan scenkonst. 2018 sattes Elfvings debutpjäs Osårbar upp, som hon också regisserade.