Den var ej guldbråd,
som grunnat noga
på hur han skulle ägarens
ynnest bevara
Beowulf, 3074-3075
När jag försöker hitta vägen förväxlar jag först Björkholmen med Björkliden och hamnar flera mil i fel riktning. Björkliden finns det ju också så många av.
Enligt lingvisten Björn Collinder, vars namn även rymmer platsens, betyder lid ”vidsträckt backsluttning, en gräs- eller trädbevuxen bergssida.”
Till slut får jag den rätta vägen beskriven för mig: ta 45:an norrut, efter några kilometer är det vänster mot Kvikkjokk. Skog av tall och gran, sedan vänster igen, mot Björkholmen. Inte Björkliden. Det var vid Björkholmen Nils Petter Rassa bodde.
Följ skyltarna mot Gállok / Kallak
Juhán Niila Stålka och jag hamnade bredvid varandra på en middag. Det var Juhán som berättade för mig om Nils Petter Rassa, vargen och Beowulf. Jag hade inte varit i Gállok, men jag frågade Juhán om hans engagemang i kampen mot gruvan, och han berättade.
På sin tid var Nils Petter Rassa den bästa vargjägaren i hela Jokkmokk. Han bodde vid Björkholmen i närheten av Gállok och vid Sametingets öppnande hösten 2013 hade Juhán jojkat Rassas jojk. Sedan jojkade han vargen. Det var i just den knuten som jag fastnade.
Flera höll tal under middagen där vi satt. Flera jojkade. Mitt i Júhans berättelse ropades hans namn. Han reste sig, gick fram. Sedan jojkade han vargen igen.
Man får inte jojka vargen när den inte är närvarande, sade han när han satt sig. Men nu är den ju det.
Vargjägarens jojk, sedan vargens
Två sånger, som slukar varandra
Håll nu, du Jord,
då härmännen ej kunna det,
ädlingars egendom!
Allt detta goda
ha de vunnit av dig
Beowulf, 2247-2249
Varför har gruvbolaget valt att kalla sig Beowulf? I kvädet, skriver de på sin hemsida, är kungen beskriven som en Hordweard, anglosaxiska för skattväktare: ”den som ser efter kungadömets rikedomar”. Som företag vill man själva se sig som väktare av rikedomar.
I arkivet hos Institutet för språk och folkminnen i Uppsala finns en inspelning från 1943 med Nils Petter Rassa som jojkar en vargjakt. Den medföljande anteckningen är mycket kort: ”NPR; om vargjakt; dödade 3 vargar på 2 dagar; den fjärde slapp undan med livet.”
En man, två dagar, tre vargar, den fjärde undkom
Den fjärde vargen, den som slapp undan, är det den som kommit tillbaka nu?
Utanför Institutets fönster blåser stora löv omkring. Bruset på den gamla rullbandsinspelningen. En röst på rikssvenska skyndar på, nära sång, i stackato: ”Ja, det tar vi nu genast, ja, kom!”
Rösten tillhör Britta Collinder, sångerskan. Hon och maken Björn spelade in Rassas jojk på en av många resor som de företog sig norrut. På inspelningen ifråga förekommer också Jonas Olsson Labba och Henrik Tomma.
Det är samme Björn Collinder, lingvist och professor i finsk-ugriska språk, som översatt Beowulf till svenska.
Han översätter till ”skattvårdare; skattens värnare”. Inte bara kungen beskrivs som Hordweard. Det är också draken, plågan som dräps av och dräper Beowulf.
En varg som sluter käftarna om en varg som sluter käftarna om en varg som sluter käftarna om en varg som sluter käftarna om en varg.
Varggrav.
Kungen dödar draken. Draken dödar kungen. Namnet bär på sitt eget sammanbrott. Dess inneboende last.
När vi senare pratar med varandra på telefon erbjuder sig Juhán att skicka mig en översättning av Rassas jojk. Det vill säga den text han själv skrivit till melodin. Den skulle bli ungefärlig, men ändå. Som en anteckning, för mig som inte behärskar språket.
Terrängens sträva ekonomiska tunga
Vad vi berättar om oss själva berättar om oss själva. Eller snarare, de historier vi lånar. Jag av Juhán. Juhán av varg och Rassa. Collinder av Rassa och Beowulf. Och företaget som stulit sitt namn ifrån kvädet för viljan att vakta skatterna: ”Both real and metaphorical.”
Vidsträckt, urholkad, belånad
I Beowulf dödar Beowulf draken som samtidigt dödar Beowulf. Två bi-vargar; den fjärde vargen som andra dagen undslapp den utmattade Rassa, enligt jojken.
”Hordweard, as we seek to develop natural resource projects in Sweden and so are also guardians of treasure.”
Den ljuvliga skatten
låg öppen och vart upptäckt
av en som går till anfall
i ottan och brinnande
uppsöker högar,
en glatt nid-drake
som nattetid flyger
omvärvd av eld –
han är [avskydd och fruktad]
av folket i landet.
Beowulf, 2271-2275
Kan platsen, dess värde
beskrivas i siffror, i tal?
Historierna slukar varandra. Hur skulle man annars säga det?
Juhán som fyller Rassas jojk med annat innehåll, bryter nytt värde ur dess form; motstånd.
Beowulf, företaget, i krona och drakfjäll. Att ägarens ynnest bevara.
Yla så högt att draksången överröstas.
Jag frågar Juhán om mottagandet. Vad sade folk? Om att han jojkade vargen till exempel.
Jodå, det var ett gott mottagande, berättar han. Någon av de äldre sade att det var väl talat, Juhán, men nu har du sagt ditt, så nu får du tiga ett tag. Annars blir det tjatigt.
Farorna med att låna historier. Vargen, fårakläderna. Men vargdräkten, är den bara till låns för att skrämmas? Och den här historien, är den lånad eller stulen? Vad är det, ”att ta sig friheter”. Vem gör det, vems friheter? Skillnaden på vem som tar, och vem som har.
Yla som en varg; Vargen är här
För bergväktarn vill jag ej
fly ens ett fjät,
utan framgent må det gå oss
uppe på klippan
så som ödet oss unnar,
som styr oss alla.
Beowulf, 2524-2527, översättning Björn Collinder (NoK, 1954)
CARL ÅKERLUND
är född 1982 och uppvuxen i Sävar och Umeå. Han är redaktör för Provins sedan 2018 och även verksam som dramatiker, kulturskribent och textförfattare i bandet Winhill/Losehill, som våren 2022 är aktuella med en ny skiva. Essän ”Varggrav” publicerades ursprungligen i Provins nr 4/2013: Gruvan.