Den fjäderlätta tändningen på den klarblåa bilen gör ett mullrande läte och med ens börjar fipplandet med radion. Det är fredag eftermiddag, och det enda tillåtna är Finnmix. De bryter på Meänkeli och jag lättar på gasen och lämnar uppfarten. Älskar vägen upp till byn, den är ranglig och har hål i varje dalgång. Asfalten är förmodligen äldre än mig. Det skymmer över trädtopparna. Huldrorna dansar på bondes ängar. Tänker på avfarten vi stannade på en gång när vår bil gick sönder. Vi skulle dit. Det var kokhett. Vet inte varför hela min existens består av minnen men mina minnen håller mig varm. Vägen upp till byn är melankoli. Föder många tankar. Vill dansa fritt som huldrorna, vill ägna mitt liv till bergen, blir alltid övertygad på vägen dit att jag borde stanna precis här men har alltid trösten nära på vägen hem. När jag rullar ner till korsningen vid Hedenäset så möts jag av rallarrosorna. I Norrbotten är det mesta grönt om sommarn, därför älskar jag midsommarblomstret och kontrasten alla ängar skapar. De skär ut den gröna kontexten som en riktigt vass kniv och kanske gör det mig respektfull mot naturen eller så blir jag bara fascinerad. Det doftar på ett annat sätt här, det finns inget som förorenar. Sandholmen är framme för att smältvattnet har sjunkit. Tänker på historierna mamma alltid berättar, samma historier utsatta som bokmärken efter fasta destinationer. Vill aldrig uppleva tiden när hennes ord tagit slut. På något sätt är tanken på att bemöta bergen utan henne det värsta tänkbara. Det är hennes dal, jag följer bara med. 

Det finns inget mitträcke och vägen är smal. Ändå visar hastighetsskyltarna 100. Det finns ingen som kör här så alla kan köra hur de vill. Min morfar sa att vissa sjöar i Tornedalen är gömda från alla kartor för att träden böjer sig ner om någon åker förbi uppifrån. Hade det funnits mitträcken hade det varit som en indikation på att bergen vi håller så kära var något tillgängligt. Kanske är dem det, men jag ser det inte så. Vägarna till de bästa fiskeställena är alltid outtalade. Vet man vet man. 

Vid Niskanpää har forsen flödat mindre än förra sommarn. Stengången som vanligtvis skiljer åt klippformatet i mitten av älven är högt ovanför vattenytan och varenda person kan vandra över lätt. Jag och min bror brukade bygga flottar varje år, vi brukade klistra fast lappar, hoppades att någon skulle hitta dem i Haparanda. Dem gick alltid sönder i Niskanpää. Men älven har aldrig skrämt mig. Jag gillar bruset, jag gillar att känna mig maktlös. Men det är bara dårar som inte skräms, jag vet. 

När man närmar sig byn så finns det bara en regel. Att så fort man åkt över bron så ska man varna för renar. Det har vart så hela mitt liv, längre än mitt liv ända sen de träffades mina föräldrar. Sen ser man skylten. Om polcirkelbyn. Och flaggformationen av de länder där den norra polcirkeln skär igenom. Norrskensvägen. Huset står kvar. Mormor har utsmyckat hela framgården med blommor. Hon berättar att hon lyckats övervintra en av dem för det 10:onde året i rad. Hunden skäller. Morfar skäller åt hunden. Sticker ut huvudet ur rökkåtan. Halstrar lax. Mormor klapprar fram på trasiga tofflor. Hon har ramlat med dem mer än en gång men använder dem ändå. Kom in ropar hon. Kaffet är färdigt. Mamma slänger av hennes skor slentriant och går direkt till skafferiet. Norpar en kaka. Slår sig ner. Sommarljuset sipprar in genom fönstret på samma sätt som alltid. De har ett stort köksbord trots att det bara är de som bor där. De vet att alla kommer hem så småningom. Ingen klarar sig utan Tornedalen. Man måste alltid tillbak. 

De berättar snacket om vad som hänt i byn. Vem som flyttat, skiljt sig, fått barn. Mycket händer. Mormor har koll på allt. Hon kivas med min mamma på samma sätt som jag gör. Jag beundrar deras relation, vet att den har gått i arv. Morfar går rutinmässigt och lägger på ved i bastun var 15:e minut. Mormor briljerar med sina upplevelser. Hon berättar insiktsfullt och gestikulerar. Hon håller alltid våra känslor i ett hårt grepp och kan leda oss till tårar och skratt och göra oss häpna. När mormor pratar så faller vi som dominobrickor. Jag vill höra den om när du träffade den brittiska drottningen säger jag. Vi alla kan dem utantill. Det förändrar inget. Inser att mina barn en dag kommer få uppleva hennes ord för första gången. Vill att alla generationer ska få höra om hennes äventyr. Hennes upplevelser är oändliga. Hon är inte det. Tänker på skrivmaskinen jag fick av morfars pappa. Om jag bara kunde laga den. 

Vänta mormor säger jag. Hon väntar. Tar en teaterpaus. Jag åker tillbak de 100 km jag passerat tidigare jag låser upp dörren jag hämtar maskinen, jag dundrar tillbaka jag slår på boeves psalm under tiden jag öppnar dörren, hon är fortfarande kvar. Jag vill minnas alla dina ord. Jag kan skriva ner dem. Vi kan bevara dem tillsammans. Mormor talar sakta och graciöst. Jag plockar på de omstridda tangenterna. Hon talar tills hennes röst är slut. Tornedalen är tyst nu. Inte ens myggorna surrar. Kvällen är ljuv på det sättet som bara sommarkvällar kan kännas. Jag vill kapsla in mig själv i min samtid. Samtid är baktid efter bara en sekund. Jag blir så stressad. Det spelar ingen roll om bergen fortfarande finns kvar om rallarrosorna blommar om älven dansar om gruset på vägen rullar om inte hon är kvar. Hon är hela bergen hon är hela älven hon är allting på samma gång. 

Jag måste hem nu säger jag motbjudande. Det är gryning. Jag håller en påse rieska i handen. Jag kommer tillbaka snart, kan visa dig hur texten blev då säger jag ivrigt. Hon kramar mig, hon står på tå. Om det inte gör det minsta ont att lämna en plats, eller om det inte känns det minsta betryggande att återvända, så har man antingen inte vart borta nog länge eller så är det helt enkelt inte rätt plats. Man ska aldrig behöva övertyga sig själv med anledningar att stanna, där har man redan anledningen att gå. Byn gör alltid ont att lämna. Jag vänder på planen som en äkta förrädare. Hunden skäller. Älven dansar. Bergen gömmer dalen från fiender. Tänker på turisterna på busshållsplatsen som är på väg hem. Tänker att jag är på väg bort från mitt. 

 

Vanja Johansson

är född 2003 och uppvuxen i byn Pålänge utanför Kalix. Är från Kauppi-släkten, och både mor och far kommer från Tornedalen. Studerar sista året på samhällsvetenskapliga linjen i Kalix, därefter väntar studier och ett fortsatt utvecklande av skrivandet. Texten publicerades i Provins nr 1/2022: Unga norrlänningar.