Mikael Dennis Yvesand har avlidit efter en längre tids arkebusering.
Vi är många som kommer att sakna honom; desto fler som tyvärr saknar tydliga
minnesbilder. Mikael – eller ”Micke”, som han så skämtsamt kallades, förekommer ej i belastningsregistret. Av detta kan vi dra slutsatsen att han aldrig dömdes
för grov våldsbrottslighet och, likt Mahatma Gandhi och Mauro Scocco, vigde sitt
liv åt pacifism, eller att han lyckades undfly rättsväsendet, en kostsam polisutredning till trots.
Jag vet nästan ingenting om Mikael Yvesand, men han tycks ha vuxit upp någonstans. Statistiskt sett i ett flerfamiljshus, i en tätort eller mindre stad. Han hade troligen intressen – kring detta kan vi bara spekulera; vi saknar teknologin. Själv gillar jag teater, vindsurfing och min familj. Som barn gick Mikael i skolan i enlighet med svensk lagstiftning. Där tillskansade han sig information och ökade med tiden i fysisk storlek. Efter gymnasiet tycks han ha ägnat sig åt bl.a. rekreation och lönearbete; ett antal städfirmor i södra och mellersta Sverige har lämnat intyg. En före detta chef vittnar om en tystlåten anställd med acne och inga sjukdagar, licensierad att framföra singelskurmaskin för laminat- och stengolv – och som plötsligt en dag per telefon sagt upp sig, då han påstått sig ha fastnat i en djup grop och varit oförmögen att ta sig upp.
Jag träffade Mikael vid åtminstone ett tillfälle, kanske flera; mina minnesbilder är
som sagt vaga. Det kan ha varit ett midsommarfirande, kanske 2003. Han stod
avsides, var av medellängd och smal som en isglass. Hade festen haft en hund hade
han varit dess vän. Han sa inte mycket, men han verkade vara en god lyssnare,
som en diktafon, men också förvirrad, som en dator. Jag frågade vem han kände,
han svarade sin far och ett fåtal till. Jag förtydligade, ”alltså, här på festen”. Han
svarade, ”nej, de är hemma”, och det blev tyst igen; hans blick fixerades i luften,
förankrad i stillheten via osynliga slangar. Han tycktes inte vara brydd om att fylla
tystnaden vi fastnat i. För sån var han; eventuellt. Trygg, som ett brev. Eller bara
frånvarande, som det korrekta portot.
Minuterna gick och situationen blev ansträngd. Till sist ursäktade jag mig för att
hämta mer alkohol. När jag återvände en timme senare fann jag en bronsstaty på
platsen där han hade stått. En lång tid därefter trodde jag att han besatt särskilda
krafter. Senare under kvällen såg jag honom kasta frisbee i motvind nere vid vattnet; och i mitt dåvarande tillstånd uppfattade jag att han lärt sig tygla magneter, men har i terapi förstått att det inte kan uteslutas att det var statyn jag tidigare hade talat med. Jag var mycket sjuk vid den här tiden.
Mikael Yvesand efterlämnar en extern hårddisk, två Iphoneladdare, sin hund och
en större maskin av mycket låg kvalitet. Anhöriga gör ej anspråk men låter via juridiskt ombud meddela: ”Vi har mottagit information om att Mikael Yvesand har avlidit. Sorgearbetet förflyter planenligt och väntas färdigställas innan räkenskapsårets slut.” Mikael Yvesand dog som han levde – rädd, blind och kuvad till lydnad efter en kortare handläggningsprocess. I strid med den avlidnes önskan kommer kadavret ingjutas i cement och begravas under sand, siltjord och bränt kalk någonstans i Luleå kommun. Projektet med att utforma den skylt som ska varna framtida generationer för utgrävningar vid platsen för slutförvaring söker för närvarande finansiering.
Tänk gärna på den viktiga forskningen kring nedfrysning av den mänskliga kroppen i syfte att uppnå evigt liv.
Det var inte läskigt att dö, men jag tyckte synd om min pappa minns jag. Han var
flera hundra mil bort och visste inte att jag låg och dunstade bort på Caritas-Klinik
Maria Heimsuchung i Pankow. Sjuksköterskan sa att jag höll på att dö – hon sa
verkligen så, på bruten engelska; att jag akut behövde blod, och verkade vänta sig
protester eller följdfrågor. Jag tänkte att jag behövde en vuxen. Det blev iskallt
tills det att en annan sjuksköterska stack nåt slags avgasrör under täcket och allt
blev onaturligt varmt. Heroin rakt in i benmärgen medelst blåsbälg. Aldrig förr
har jag känt mig så tacksam. Tacksam för värmen. Jag sa att jag inte ville dö. Det
lät otroligt töntigt; jag ville ursäkta mig men avled tyvärr, fastän jag försökte hålla
mig vaken. Som när man håller på att somna i soffan men filmen inte är slut. Men
jag var slut. Min sista aktiva handling i livet var att krama sjuksköterskans tjocka
pekfinger som ett spädbarn. Den blåa gummihandsken knarrade och jag dog.
Vad gjorde du just då? Jag slänger ut frågan. Det var morgon, eller tidig förmiddag.
Kanske du just hade vaknat i ditt gamla rum i barndomshemmet, som nu blivit ett
hemmakontor. Din mamma åt frukost på den inglasade altanen i enplansvillan.
Släta, torra golvplankor som man ryser av att gå barfota på. Rumstemperatur och
lä. Någon fågel och en avlägsen gräsklippare. Det var fortfarande morgon och du
var tillfälligt ett barn igen. Men nog om dig.
Jag har det ok här i skärselden. Gatorna är glas och det är 6 000 i skuggan. Vad
kunde jag ha gjort annorlunda? Svara mig. Möjligen inte tillbett så många falska
kristaller. Vi får sätta några killar att kolla på det där, för det kvarstår frågor. Jag
måste ordna en sak. Hur kan jag hemsöka er på bästa sätt? Det är inte min avsikt
att skrämmas, att vara ett knak i din trapp, en leviterande trenchcoat i hallen eller
gargoyle i brons, tung som en kollapsad stjärna, gränslande din bröstkorg om nätterna. Öppna dörren. Jag kan städa ditt hem eller överblicka din ekonomi. Var inte rädd; du känner mig – jag är en Office-kille. Outlook 666, Excel, infoga rad, conditional formatting. Det är inga problem.
Det var läskigt att leva. Jag tyckte synd om alla, för det var väl egentligen synd om
alla. Mer eller mindre. Eller det var rart på nåt sätt, att vi gjorde vår grej där uppe.
Vår pinsamma grej. Tog fel avfart ut från e20. Jobbade på affären eller som vackra
men otrevliga servitriser i Europa som hade sina vanliga liv efteråt. Jag vet ingenting
om det där. Det har inte med mig att göra. Vi rökte spice och dödade vår kompis.
Hur kunde du lämna mig i ett grustag? Det var glädjebesked, soliga dagar i april.
Det var en duggregnig morgon, tisdag den 19 oktober 2004 i Linköping. Hutlösa avgifter. Stationära datorer; Pentium III. Obotlig cancer och tyvärr länge kvar. Vi var på månen ibland, vi begick sexuella övergrepp inom familjen och vi sa upp ett streamingkonto för vi kollade inte så ofta. Vi angav aldrig att vi ville donera våra organ efter döden för det kändes som att det då skulle uppdagas att det var fel påjust våra organ och vi ville inte att myndigheterna skulle börja snoka i det där.
Vi tackade för den konstruktiva feedbacken, fastän den gjorde oss ledsna och vi hatade den. Vi började använda tandtråd men fick kort därefter alla tänder utsparkade av fyra boys i Oskarshamn. Vi seedade Matrix 2 på Piratebay och kände en stor lättnad över att ha hittat den bro vi skulle hoppa från. Vi gick och la oss, nyduschade i vår renbäddade säng, och vi blev kära i en kollega som drabbades av psykisk sjukdom, försvann, och lämnade oss kvar med att skriva requirements till det nya ärendehanteringssystemet som skulle automatisera processer och tydliggöra ägandeskap. Vi filmade med Go-pro när vi slog en hammare i huvudet på en hemlös man som sov i gruset under en bro vid Oris lokstallar. Vi hade inte råd att betala för en viktig operation för vår hund och grät tills vi nästan kräktes, men hunden viftade på svansen för den trodde att vi skrattade. Ni bad mig aldrig om förlåtelse, så jag blev tyvärr tvungen att skjuta ihjäl min skolklass; jag siktade rakt i deras ansikten och skrattade när vassa spån från kraniet bäddades in i gipsväggen.Vi bodde i stora lägenhetshus i Berlins förorter; Lichtenberg och Marzahn. Varje fönster var en annan nyans av lysrör. Lite blått och lite grönt. I ett av dem stod du, efter att ha hämtat nåt ur mikrovågsugnen utan tröja, och bara stirrade ut i mörkret. Det var sent på kvällen och du undrade om det här är allt, och det där var allt.
Tänk gärna på den viktiga forskningen kring interdimensionella portaler.
MIKAEL YVESAND
är född 1986 i Luleå, numera bosatt i Stockholm efter sex år i Berlin, och har skrivit boken Häng City (Bokförlaget Polaris, 2022) som vann Borås Tidnings Debutantpris och Norrlands litteraturpris 2023.