Nr 1/2024 | Provins

Provins träder in i det nya året i en ny kostym, påklädd av Maria Persson, Sofia Runarsdotter och mig. 2023 var ett år där vi som ny redaktion vred och vände på Norrland som om den vore en obeveklig sten, men det går inte att stöpa den norrländska litteraturen i en fast form eftersom den är ett hav. Vågorna massiva. Eftersom den är en flod som förgrenar sig till oändligt många gömda insjöar.

Det stora och transparenta P:et på omslaget är en påminnelse om att Norrland inte är en avlägsen plats
i periferin, vi utgör 59,6% av landets yta. Den nya formen är mer än estetik; det är en kollision mellan det gamla och det nya, en brytning med det förflutna. Hacket i P:et markerar en spricka i tid och rum, vi välkomnar nya strömmar och vill bevara det Provins sedan början stått för – en ökad mångfald inom norrländsk litteratur och konst.

Numret du håller i dina händer bär tema Språk. Det är inte första gången vi har detta tema, och det kommer troligtvis inte vara den sista. Det är inte för att vi har slut på idéer. Det beror på att språk är av särskild betydelse i vår region; människor har beslutits på sina språk, förbjudits att tala dem, kämpat för att återfinna dem.

»du är inte van att behöva lämna något. / jag har förlorat allt.« Så lyder en textrad i den kollektiva essäiska dikten Tala i tystnad skriven av Malin Ståhl, Kaisa Huuva och Patricia Fjellgren. Dikten klär av bibliotekens klassificering av samisk litteratur och är en del av det konstnärliga projektet Gaskelaante, som syftar till att synliggöra samisk historia och utmana koloniala strukturer. Efterverkningarna av kolonialismen återspeglas även i musikern och minoritetsforskaren Pär Pooroma Islings ömma och vassa essä om hur återtagandet av meänkieli blev en portal in till hans kulturella identitet. I Rebecka Petterssons mörka prosa får vi följa med på en släktmiddag där ett barn står vid tröskeln till denna portal. Petersson, numrets debutant, vittnar också om den magi som ett språk kan föra med sig.

Tvåspråkighet genomsyrar numret, tydligast blir det i Lida Starodubstevas essä Bvilingu om att befinna sig mellan språk, i hennes fall; ryska och svenska. Konstnärsduon Karin Keisus och Josse Thuressons konstverk berör deras personliga relationer till språk. Keisu, uppväxt i Tornedalen med meänkieli som modersmål, och Turessons, uppväxt med döva föräldrar och teckenspråk som modersmål. Genom skulpturer och videoverk undersöker de svenskhet och de olika värden som ligger i att bevara ett språk.

Att bli fråntagen sitt språk utforskas även i Johnny Isakssons lyrik om afasi och de kroppsliga förutsättningar som krävs för att kunna tala.

Detta nummer utgör inte bara en unik utgåva med sin nya form; det sträcker sig även över geografiska gränser och landar i Mongoliet, en plats som likt norra Sverige präglas av en nomadkultur och förbjudna språk. I samarbete med Rámus förlag har Per Bergström, Jenny Tunedal, Merima Dizdarević och Magnus William-Olsson översatt poesi och essäistik av några av Mongoliets mest framstående författare och poeter. Slutligen får du landa mjukt på stäpperna i gryningen med den vita dimman framför och de blå tranorna som sveper förbi ovanför. Detta och mycket mer i Provins första nummer 2024, tack för att du följer med!