Vid åtta års ålder svalde jag en guldtia. Det är sant. Jag låg raklång i sängen, blinkade i natten. Mamma konsulterade en sjuksköterska i telefonen och jag skämdes över att jag tyckte om den metalliska smaken. Myntet kan täppa till luftröret, därav stillhet. Det var en lördag. Jag minns det eftersom det var veckopengen jag svalde. Ambulansens röda roterande lampor mot granarna. Pengar kan ha en sådan inverkan. Förhindra luftens genomfart.
Det anses ofta i kultursfären som fult eller farligt att prata om pengar, som att transparensen ska blottlägga något om det estetiska värdet. Så låt oss prata om pengar. Våra medverkande författare, debutanter, poeter och konstnärer lyfter i detta nummer myntet från strupen eller bladet från munnen och bjuder in oss i sina tankevärldar.
Dramatiken Max Hebert medverkar med en pjäs om människor som befinner sig i samhällets lägre inkomstskikt. Henrik, en av huvudkaraktärerna, säger: »Skulderna växte, jag tänkte bara på att jag skulle vinna tillbaka. Satsa hundra till, hundra till.« En handläggare från Kronofogdemyndigheten ringer på dörren, men ljudet från Casinot överröstar, i brevinkastet: förslutna brev.
Dessa brev, innehållande information som drastiskt kan förändra förutsättningarna för ett liv, återkommer i flera av texterna. Jon Arborelius, numrets debutant, skriver om en man som gåtfullt rör sig mellan en butik och ett badkar för att få ett husdjur att överleva, samtidigt: vräkningshot i brevlådan. Tobias Poggats berättar i sin arbetsskildring om de stålkuvert som industrianställda tillverkar i slipen för att inte producera i för hög takt. Inkomsten är hög för att riskerna är det. »Jag kommer aldrig få så bra lön som jag får här« viskas ut mellan raderna. Frånvaron av den chef som betalar ut lönen, återfinns också i Alexandras dikt Armarna, almarna skriven ur en städerskas perspektiv: »jag har sett ägarna komma och gå /bygga upp, riva ner, plantera, riva mer/det går i cykler det där/sedan kommer någon ny.« Lönen går inte upp, men husen blir större, trapporna längre.
Salad Hilowle, numrets konstnär, närmar sig temat från ett annat håll. Med fragmentariska bilder som påminner om sedlar på hög, och med konstverket Somalisedel som pryder omslaget leker han med nationalromantiken i det ekonomiska systemet. I sitt textverk beskriver han hur jakten på pengar har präglat hans liv som konstnär. Ett spår som Lyra Ekström Lidbäck tar vid i sin essä Om att skriva om pengar för pengar där hon reflekterar över sin egen ekonomi under skrivprocessen av essän.
Att vara en skapande person eller att arbeta på en litterär eller konstnärlig institution styrs av ekonomiska villkor. Villkor som är i ständig rörelse och påverkar kulturutövare och kulturinstitutioners möjlighet till överlevnad. Det är oundvikligt att tankar på pengar inte upptar tid. Genom poesi, konst och prosa har våra medverkande dissekerat ämnet så till den grad att det ger en känsla av att ha hittat en skattkista begravd långt under mark. Du får öppna skattkistan, du får röra fingrarna över glittriga pengar.