”I den stockholmska blicken måste jag och alla andra som faller utanför den iscensätta oss själva. Till slut vet jag inte var jag börjar och var berättelsen om mig själv tar vid”, skriver författaren och journalisten Elin Grelsson Almestad på sin blogg ett par dagar efter att Aftonbladet publicerat författaren och kritikern Jack Hildéns text ”Missanpassad i Missenträsk”. Det Grelsson Almestad skriver väcker frågor som stannar kvar: ”När jag lägger upp bilderna på instagram kommer det inte vara min hembygd utan min iscensättning av hembygden som ni ser.”
Varför upplever en författare från Norrland det mer problematiskt att skildra sin hemort än en skribent som besöker en plats under en kort period? Frågan som Grelsson Almestad initierade har vi velat undersöka närmare i detta nummer av Provins genom det större block som vi har valt att kalla ”Iscensättningen av Norrland”.
”Det blir en kamp om verkligheten och det gör människor på allvar förbannade”, skriver dokumentärfilmaren Clara Bodén i ett samtal med filmarkollegorna Lisa och Sophia Josephson. I sin film Lgh+bil+allt jag har och äger riktar Bodén uppmärksamheten mot sitt eget sätt att bemöta sin syster som säger att hon inte tror att hon är ”mer än Jämtland”. ”Skärp dig, klart du är mer än Jämtland”, säger Bodén. Filmen tar sin utgångspunkt i tankar om vilka normer som präglar ens värderingar och blick på omvärlden. ”Här avslöjar vi oss, vi använder oss själva av stadens blick”, skriver systrarna Josephson om arbetet med dokumentärfilmen Tryggt, tråkigt, Norsjö och visar hur svårt det är att inte förhålla sig till det centrumperspektiv som man vill lämna. Texterna i denna avdelning rör sig kring frågor om romantisering och klyschor, lojalitet och medvetenhet, ansvar och makt och är skrivna av en yngre generation skribenter, författare och filmare, både i och utanför Norrland.
Vi tar också i numret ett grepp om biblioteket som plats och dess uppdrag att verka för ett demokratiskt samhälle. Erik Persson skriver om flytten av stadsbiblioteket i Umeå, från en centralt belägen plats vid busstorget, till den nya och omstridda byggnaden Väven nere vid kajen. Persson medverkade i Provins nr 1/2014 med novellen ”Väven”, en berättelse inifrån bygget, där han själv arbetade som byggstädare. Texten i detta nummer, ”Platsens själ”, är uppbyggd av personliga betraktelser som blir del av ett kollektivt minne om en plats. Persson beskriver en avsky och en djup sorg över de förändringar av det offentliga rummet som flytten av stadsbiblioteket inneburit.
En essä om poetik och politik av författaren Ola Nilsson inleder numret liksom bibliotekstemat. Nilsson belyser dels läsandet som handling och dels hur biblioteket som plats för fri åsiktsbildning är hotad. Utöver dessa två bidrag publicerar vi även en text om litteraturstödet och likvärdigheten i bibliotekssystemet signerad Madeleine Hjort, ordförande i Författarförbundets Biblioteksråd, samt en betraktelse från Alfred Arvidsson som är bibliotekarie på folkhögskolan Biskops-Arnö.
Med hjälp av poeten Pär Hansson blickar vi sedan österut. Hansson presenterar och översätter den estniske poeten Mathura M. Lattik och berättar om en vänskap som uppstått på internationella poesifestivaler och som letat sig vidare in i poesin. Om Lattiks dikter skriver Hansson: ”Avståndet krymper ytterligare när jag läser dem och tolkar, skriver dem på svenska.” Det finns likheter mellan de båda poeterna, som också skrivit dikter tillägnade varandra. ”Ett skissblock, några bär, / en näve ljus”, hörs Lattik i Hanssons översättning.
Litteraturkritikern och bloggaren Björn Kohlström skriver i Omläsningen om en inplanterad oro i dikterna i Jan Wolf-Watz debutbok Södra Västerbottens kustland: ”Att läsa dem kan lura dig till att tro att de skildrar trivsamma erfarenheter, men då läser du för slött. Du kan inbillas tro att de saknar friktion, men då missar du subtila referenser till våld.” Debutdiktsamlingen utkom 1997 och följdes upp av Svalorna i katedralen 2000. Sedan dess har Jan Wolf-Watz inte publicerat några fler diktsamlingar och därför är vi extra glada att kunna presentera nyskriven lyrik av poeten i anslutning till Kohlströms omläsning.
I konflikten mellan det moderna och de gamla traditionerna söker detta nummers konstnär Hanna Kanto inspiration. Hennes erfarenheter av vardagsliv i norra Lappland blir underlag för målningarna. Återkommande detaljer är belysning, renar och människor i rörelse.
Enligt Ola Nilsson måste författaren lita till sin egen blick eller röst, och för att få tillgång till det egna ”måste man alltid ge upp jaget med sina begär och sina fantasier om sig självt, eftersom det alltid står i vägen för den egna blicken”. Elin Grelsson Almestad menar att för att kunna skriva om norr är det inte norrländskt ursprung som krävs utan lojalitet med platsen. Linnea Isberg, ytterligare en skribent i iscensättningsblocket, frågar sig: ”Vad skulle ske om vi inte längre fokuserade på de som anses vara de stabila och fasta platserna, utan istället utrymmen mellan dem, vägarna från och till. Vad skulle ske om platser fick finnas till i en vidare betydelse och utan att avkrävas positionen av att uppbåda ett motsatsförhållande?”