Maila provins@natverkstan.net för att köpa lösnumret/teckna prenumeration.

*

Mellan minoritet och majoritet, liksom mellan olika minoriteter, draperas insynen alltid av en skymmande slöja. En viss opacitet förhindrar en absolut insyn; en ren förståelse för den andre. Det döljande opaka kan utgöras av språk, kulturella koder, geografiska eller politiska avgränsningar. Men minoriteten innefattar även miljöer där dessa slöjor inte bara agerar utåt, som insynsskydd, utan också inom minoriteten som skygglappar gentemot oss själva. Exempelvis kan språkförlust bilda murar som delvis separerar individen från sin egen historia, små tarmfickor skapas och till sist består gruppen av så skilda erfarenheter att det som binder oss samman endast skymtas som skenet av en brand långt bortom bergen. Vad består denna eld av? Vet vi egentligen något om skenets spektrala fingeravtryck? Kan det påverka oss, strålande på avstånd?

Detta dubbelnummer utgör en litterär växelverkan mellan två nationella minoriteter, den tornedalska/kvänska/lantalaisiska och den samiska. Ett möte som å ena sidan känns högtidligt, men samtidigt så naturligt och omärkligt det kan bli. De två kulturerna har i vissa regioner levt sida vid sida genom historien, på andra håll helt avskilda. Det gemensamma och särpräglade spänner tillsammans upp ett rum för numrets texter, med tematiska linjer som för en stund löper parallellt, för att i nästa ögonblick konvergera och skapa nystan. Varje text är ett eget universum, där olika nedslag flätas samman till en ström snarare än att separera dem från varandra som två skilda dammar.

Detta bör ses som ett ställningstagande för att undvika att ställa minoriteterna mot varandra eller jämföra dem, och istället betrakta dem som en orkester där varje röst har sin unika ton. Numrets tema är Nuet. Ansatsen har varit att skapa en litterär lägesbild, utan att utesluta det historiska. För många minoriteter är historien ständigt närvarande: den lämnar oss inte ifred, den sträcker sig in i, och blir en del av nuet. Ofta reduceras orden till vittnesmål i en större, generell berättelse om det historiska och provinsiella. Vi ville göra numret till en plats som tillåter det enskilda perspektivet utan förväntningar på att vara en välpaketerad representant för hela minoriteten. Detta öppnar upp för att utforska intressanta gränstillstånd, som den dubbla tillhörigheten, den kluvna identiteten, tvivlet. Nuet, liksom vi som bebor det, är ständigt undflyende och låter sig inte fixeras. Nuet är summan av allt som hittills skett och i varje nu finns en unik förutsättning för skapande. Detta nummer, och detta nu, är ett utrymme för minoriteternas ständiga blivande.

Det bästa man kan hoppas på är att fånga en ögonblicksbild som i nästa ögonblick, med nödvändighet, är falsk. Men vad annars kan vi göra än att ihärdigt söka den undflyende bilden i ett ständigt skapande av vårt kollage? I sin essä undersöker konstkritikern Lars-Erik Hjertström Lappalainen sin relation till bilder. Han beskriver upplevelsen av att helt uppgå i bilden, att bebo den, och möjligheten för bilden att vara samtidigt falsk och mer verklig än verkligheten. Bildens, liksom minoritetskapets, dubbelhet har kanske byggt in en typ av utanförskap i många av oss, eller kanske öppnat oss för det formlösa som inte låter sig avbildas? Det som skärmar oss från oss själva kan vara en näringsrik jord ur vilken en tolerans för det oavgjorda, det ännu obestämda, växer.

Hjertström Lappalainen beskriver en sådan effekt av att växa upp kring ett främmande modersmål: ”[m]an utvecklar en tolerans mot att inte förstå vad som sägs, och ett högmod gentemot det formulerade, utan vilken jag kanske inte skulle ha börjat ägna mig åt konstkritik.” Lars Mikael Raattamaa resonerar i ett större perspektiv om behovet av att jaga en flyende bild, särskilt när det gäller samhällsbyggets behov av både reform och revolution: ”sociala reformer är dess medel, den sociala omvälvningen däremot dess mål”. Här ses revolutionen som den undflyende men nödvändiga bilden, den vi strävar mot, men aldrig kan greppa. Reformen blir då det enda konkreta medel vi har till vårt förfogande.

I detta nummer intar litteraturen reformens position, skrivandet är det konkreta medel med vilket vi försöker greppa det ogreppbara. Serietecknaren Mats Jonsson lyfter det egna skrivandet som det enda som återstår att göra: ”[f]ör klumpig för att slöjda, för tondöv för att jojka, skulle svimma om jag försökte slakta en ren. Men det finns något annat jag kan göra – berätta.” Författaren Gabriella Håkanssons berättande vänder ut och in på hemligheter och samtidigt på bilden av sig själv. Doktoranden Linnéa Karlsson använder sitt skrivande till att reformera synen på ett hyllat författarskap samtidigt som något håller på att gå förlorat i släkten.

Att vi, både som individer och grupper, är i konstant förändring ger varje ord en särskild tyngd. Genom skrivandet blir vi ansvariga för det egna narrativet och viljan att fånga detta flyktiga blir ett sisyfosarbete. Det är en påminnelse om att en text aldrig kan säga allt. Den norska poeten M. Seppola Simonsen skriver i sitt bidrag om det lapptäcke som bygger samman då och nu med de minnen och bilder som tecknar jagets luddiga konturer. Liksom den kollaborativa roll som numrets skribenter intar, de är alla representanter för det enhetliga och det skiljaktiga. ”En kropp bland få kroppar”, som Seppola Simonsen skriver.

Motståndet i att associeras med en stor samhällelig och därtill politisk kropp, skildras av den norska författaren Kathrine Nedrejord. Kroppen beskrivs som ett slags hölje fyllt av associationer som hon förhåller sig till på olika sätt genom åren, i tonåren önskar hon att hon inte hade någon kropp, i vuxen ålder beskriver hon; ”Jeg bor i Frankrike, men det er mer kroppslig, fysisk, ei adresse og en tilstedeværelse.” På liknande sätt närmar sig numrets konstnär, Carola Grahn, konsten. Hon är en kosmopolit med rötter i Jokkmokk och Sápmi, har bott i New York, men har numera sin bas i södra Sverige. I sin konst leker hon med de stereotypa bilderna av Sápmi och Sveriges koloniala historia.

Kroppens upplösning i relation till den svenska statens våld, återkommer även i Tobias Poggats prosa; en kvinna faller mot en vattenmassa i samma sekund som hon avlossar ett skott. När hon träffar ytan, upphör världen utanför att finnas, blir dov, avlägsen. En tystnad som går att tolka som ett slags önskebild, en längtan till att få skida över fjällen utan att avbrytas av maskinernas ständiga grävande.

Provins återkommande segment i vilket Mattias Timander samtalar med aktuella författare om deras skrivprocess ger oss ett slags metakontext till människan i texten. Linnea Axelsson, aktuell med diktsamlingen Sjaunja, beskriver hur platser och människor omedvetet kommer in i texten och hur symboliken skapas i mötet med läsaren. I Mattias Timanders samtal med Mikael Niemi beskriver Mikael att han med åldern fått en annan relation till sitt eget skrivande och numera förstår att också han är en länk i den kedja som fortsätter även efter att han slutat finnas.

I arbetet med det här numret har vi varit tre redaktörer. Gästredaktörerna Johnny Isaksson och Marit Puranen Marjavaara har med sina respektive bakgrunder inom den tornedalska minoriteten, varit särskilt betydelsefulla med sin nyfikenhet och sina unika perspektiv och kluvenheter kring den egna tillhörigheten. Tillsammans med Provins huvudsakliga redaktör, Elin Persson, och Malin Lantto från Tjállegoahte har vi strävat efter att nå en bredd av medverkande som sträcker sig över ett brett geografiskt spektrum; från Niilas Helander i Aten till Mikael Niemi i Pajala. Åldersspannet omfamnar en tidsrymd från Stina Aronson, född 1851, till numrets debutant Alma Åhrén, född 2008. Förhoppningsvis är detta nummer en del av denna kedja, ett litterärt steg mot att undvika cementeringen av de samiska och tornedalska/kvänska/lantalaisiska minoriteterna och bejaka dess oavgjorda natur.

Nu.                        Nu.                                         Och nu.