Nyligen fick jag höra om en bekant som i ett begynnande stadium av demens hade börjat se djur utanför köksfönstret. ”Ser du björnen i trädet?” frågade hon och de andra nickade. Hennes dotter berättade för mig att det går att förstå, eftersom djuren alltid har varit närvarande i moderns liv, eller kanske mer specifikt – samtalen om dem. Det är vad hon, med många andra i naturnära samhällen, har förhållit sig till – väderleken, och djuren.

Går det att skildra en region utan att backa undan och ge plats åt djuren? Svaret har visat sig vara nej. Till detta nummer har vi fått in rekordmånga bidrag, och sällan har relationen mellan människa och djur skildrats så intimt som av våra medverkande författare, poeter och konstnärer.

I ett utdrag från Mina Widdings romanprojekt får vi följa en kvinna som tar båten över till Fågelön: Jag måste bli ett djur när jag rör mig genom röda taggiga snår, grenar som river. Att bli ett djur, innebär i berättelsen om Adia Dari, en flykt från det mänskliga, en längtan att komma bort från den tillvaro som hon annars befinner sig i. Sammansmältningen mellan människa och djur återfinns i Christine Bylunds novell Kommer du ihåg när de talade om oss som djur, som tvärtemot skildrar hur omvärlden avhumaniserar kroppar och fråntar dem rätten att vara människor.

Djuren som symbolbärare återkommer i flera av numrets texter. Anna Jörgensdotter fördjupar sig i ormens, hundens och ödlans betydelse i Stig Dagermans författarskap. Läsningen blir fängslande, eftersom texten breddar sig i två dimensioner. Det blir med ens tydligt att våra associationer till en art, inte bara är präglade av kulturella föreställningar, utan även är förbundna med djupt personliga processer.

Tolkningen av ett djur, men också skildringen av den – ger oss ledtrådar i texten och säger något om den rumsliga och tidsliga aspekten. Det är renen som har fört oss samman i den arktiska midvintern skriver Henrik Blind om den stjärnklara natt på fjället där renskötare skiljer ut sina renar från den stora hjorden till mindre grupper. Detta intima samspel med renen kontrasterar mot den blick som den unga pojken i Pär Hanssons essä har, där han sitter på rälsbussen längs Lyckselevägen och ser de främmande renkropparna ligga på snövallen.

Hansson vänder sig i sin essä till Lars Pirak (1932-2008), som är numrets konstnär, och den betydelse hans verk haft för honom genom åren. I personporträttet tecknar Hansson de somrar han tillbringade i familjen Piraks sommarviste. En historia om tillhörighet och förlorad mark växer fram. I Piraks konstverk framträder renmotiven i olika skepnader: den skuttande renkalven, den stegrande rentjuren, den snabba renen som rids på – något som får fler bottnar när vi känner till Piraks egen relation till markerna.

Paradoxalt nog närmar sig texterna i detta nummer inte det vilda, utan snarare en längtan – en strävan efter hem. Jannete Hentati låter sig fascineras av duvans ovillkorliga hemkänsla, där de oavsett vart de befinner sig i världen, tycks hitta tillbaka. Samma tema återspeglas i Carl Åkerlunds fabel, där kattungar färdas i ett skepp under natthimlen på flykt från den plats de inte längre kan återvända till. I Rémi Costas dikt vilar hemkänslan intill istäcket vid Storsjön, medan Storsjöodjuret slingrar sig under ytan som ett hot om att den plats vi är trygga på, när som helst kan ryckas ifrån oss.

Rörelsen hemåt går som en ström genom sidorna. Den sista raden i numret, skriven av Carolina Thorell (som jag önskar att du läser allra sist, om du kan hålla dig), är som en hamn att slutligen sänka ankare i. En julgåva till dig och mig.

Slutligen vill jag tacka för det gångna året och önska dig en fridfull jul.